En jobbig rädsla

Jag har hittills inte tänkt en enda negativ tanke med att få ett syskon till Gillis men nu från ingenstans så har jag lite småångest för att jag kommer att försvinna ifrån honom. Jag mailade min barnmorska i panik och frågade hur länge jag som minst måste stanna på förlossningen om allt går som det ska och hon svarade åtta timmar. Fast sedan sa hon till mig att det är fel fokus att skynda därifrån. Att jag behöver tid med lilla tjejen kanske en natt i alla fall. Jag och Odd har inte varit ifrån Gillis en natt tillsammans och det känns jobbigt. Sedan drömde jag mardröm om att Gillis stod och drog i min arm och sa ”Va med mig mamma” och jag satt där och ammade och ammade. Jag vet att det inte blir så dramatiskt. Det är klart att jag och lilleplutten behöver tid ihop men jag tror att det går att ”bjuda in” Gillis så att han känner att det är familjens bebis. Jag är rätt bra på att multitaska så vi får ju fortsätta att bläddra i böcker och leka med bilar trots att jag ammar. Något klokt som jag fick höra var att nyfödda behöver ju inte mer än närhet och mat, resten av uppmärksamheten ska de äldre barnet få istället och jag håller med. Det blir nog så oavsett om man vill eller inte att ”tvåan” hänger på familjen lite mer.

Jag tror att det är känsligt just nu för att Gullis har varit så himla pappig sedan starten. Men de senaste månaderna så har jag varit lika mycket prio i hans ögon. När han är ledsen så kommer han till mig och säger mamma och vill att jag ska blåsa och jag behöver höra det fastän det låter egoistiskt. Jag antar att jag undermedvetet tror att det ska raseras nu men min logiska hjärna säger ju att allt det här löser sig och det kommer att bli hur bra som helst.

Dags för lunch med Aram, VD i Spotlife och stämma av. Kappa Max Mara, mammatopp Mamalicious, jeans Proud, väska Linde och så nya Converse på fötterna (mammaledighetspresent till mig själv)