Om tro och politik, var går gränsen?

Det är ett faktum att det är efter midnatt som de flesta irritationsdiskussionerna startar. Inatt var inget undantag. Av en slump hamnade jag igår natt i en diskussion om aborter och kvinnans rätt till sin egen kropp. Diskussionen började med ett blogginlägg som handlar om all uppståndelse kring vår nya arbetsmarknadsminister, Elisabeth Svantesson, som tidigare varit engagerad i ”ja till livet”. Bloggskribenten tycker att det är knäppt att en minister inte ska få vara troende och tycker att uppståndelsen är lite overkill:

Låt mig vara tydlig här. Det är inte en märklig liten avart av en liten perifer religion som Svantesson ställer sig bakom (kanske hade mobben varit tystare då). Det är den klassiska kristna tron, den apostoliska trosbekännelsen, som församlingarna hon är och har varit medlem i ställer sig bakom. Ingen ytterlighet, på något sätt. Klassisk kristen tro på att det finns en god Gud som initierade livet och världen, som lät sin son Jesus betala böterna för dina och mina fortkörningar och övertramp, en Gud som fortfarande lever och älskar och hjälper varje människa som vänder sig till honom. Mer klassiskt än så blir det inte.

Och:

Jag försöker förstå. Jag försöker förstå hur tankarna snurrar i de hjärnor som menar att vi helt bör diskvalificera en kvinnas ovanligt gedigna utbildning och erfarenhet, bara för att hon anser att abortfrågan är komplex. Både du och jag håller ju med henne om det, eller hur? Både du och jag förstår ju att 38000 årliga aborter är för mycket för vårt lilla land. Både du och jag förstår att de kostar alldeles för många krossade modershjärtan och stoppade fosterhjärtan. Både du och jag förstår att de kostar för mycket för att vi ska ha råd att fortsätta tiga ihjäl elefanten i det lilla svenska rummet.

och kommentaren:

Ja frågan är ju när man blir gravid med ett barn foster om det bara är min kropp eller om det finns ett till liv som man fått som gåva att a hand om. Det är ett sånt mirakel att bli med barn. Så det är inte längre bara min kropp och mitt liv utan en annans jag bär på. Allas liv är en gåva och finns en plan och tanke för varge en.

Ungefär där tänker jag stanna.

För det första tycker jag att vi behöver ifrågasätta män som är abortmotståndare. Det må låta hårt, men jag tycker verkligen inte att män ska vara inkluderade i frågor som rör kvinnors kroppar. Varför? För att det inte är inte deras kroppar det handlar om. Det är lätt för en man att säga att ”det är ett sånt mirakel att bli med barn”. Vad fan vet du om det? Kan du berätta om egna erfarenheter, hur kände du när du var gravid? Nä, exakt. Då lämnar vi det.

För det andra tycker jag att det är helt legitimt att ifrågasätta en minister som har varit aktiv abortmotståndare. Det handlar inte om tro, tro och politik är inte samma sak. Politik bedrivs ur ett samhälleligt perspektiv, politik bedrivs inom religiösa organisationer och instanser. Ja. Politik handlar om ideologi och organisation. Tro är individuellt. Vad min tro är för mig innebär inte att din tro är den samma. Att applicera min tro på andra människor anser jag direkt är att anse sig ha tolkningsföreträde över andra.

Som exempel tar jag färgen gul och kösystemet. Vi ställer oss i kö för att det kommer minska orättvisor i stil med att den som kommer sist kommer att ställa sig först, de flesta människor är med på att detta är ett demokratiskt sätt att organisera grupper med ett mål, att få köpa exempelvis mjölk. Det som skulle bli konstigt är ifall den som står bakom kassan säger att ”nu måste alla ha gult som favoritfärg, annars får ni inte köpa någon mjölk”. Det tror jag också att de flesta är med på. Det blir knäppt att applicera min personliga uppfattning på resten av befolkningen.

Det som blir väldigt diskutabelt här är inte Svantessons kristna tro eller att någon har gult som favoritfärg, utan att hon har varit med i en klart politiskt organisation som anser sig ha rätt att bestämma över andra människors kroppar med att förbjuda aborter, eller för att återkoppla till exemplet ovan, att anse sig ha mandat att säga åt hälften av befolkningen att de måste gilla färgen gult. Abortfrågan ÄR politik, då barn och graviditet hos kvinnor har en klar påverkan över hur samhället utformas, både kollektivt och individuellt. Det är där kritiken ligger, inte i hennes tro.