Ibland behövs det inte mer än en jojk.

Jon-Henrik Fjällgren rörde hela svenska folket till tårar 2014 när han klev upp på Talangs scen och jojkade till sin döda vän Daniel.
Samtidigt som Jon-Henrik tog emot vinnarchecken på 1 miljon kronor var jag som allra sjukast och mitt liv bestod av mörker, smärtstillande och tårar.
Jag ville inte ens lyssna på musik, läsa om musik eller höra talas om någonting som påminde mig om allt som varit, allt som tagits ifrån mig och allt som jag hade prioriterat framför min fysiska och psykiska hälsa.
Givetvis var det svårt att gå förbi en löpsedel utan att se hans namn och förstod att det här var något annorlunda inom svensk musik men mer än så blev det inte.

När Melodifestivalen drog igång 2015 så tackade jag konsekvent nej till alla intervjuförfrågningar. Jag gjorde inga uttalanden och mitt tyckande sträckte sig till enstaka putslustiga oneliners på Facebook, mest för mitt eget höga nöjes skull – fast egentligen är jag inte speciellt roligt när jag egentligen mest är bitter.
Resultatet i deltävling 3 blev ungefär som jag trodde. Jag hade tippat Kristin Amparo i finalen tillsammans med Jon Henrik Fjällgren – mest för den publicitet de båda fått under året – men annars var jag nog bara glatt överraskad av Andreas Weise och hans nummer.
Ingen låt fastnade i mitt minne så där på en gång men det kan nog bero på att vi hade kört 60 mil upp i fjällen och höll på att laga mat, bädda sängar och underhålla barn med sömnbrist på en och samma gång.

Väl hemma igen från mitt första fjälläventyr på 18 år (jag fastnade inte i någon skidlift den här gången men det beror nog mest på att jag höll mig borta från skidor och andra farliga aktiviteter) satt jag på bussen in mot stan.
Det slog mig att jag faktiskt inte ens har hört den där omtalade pojken med jojken som vunnit Talang ett år tidigare.
Sagt och gjort – jag plockade fram min telefon, ett par hörlurar och öppnade Youtube.

Herregud! Jag hade ståpäls över hela kroppen!!
Jag har inte reagerat så fysiskt på musik sen jag var 16 år och Titanic gick på bio. När jag såg Celine Dion framföra My Heart Will Go On på kändes det som att hela mitt hjärta skulle brista och jag grät ofta i min kudde på kvällarna utan att riktigt kunna beskriva varför.
DEN känslan återkom och jag blev alldeles fuktig i ögonen.
Det var som att all den sorg jag känt över olyckan, smärtan, alla behandlingar, all tid som bara gått åt till att överleva samlades ihop i en sång med en text jag inte ens förstår.
Det känns så flummigt att försöka förklara men jag tror att det bästa är att bara låta det vara.

Den här veckan har jag tyvärr legat hemma efter behandlingen i måndags och mitt liv har mest bestått av morfintabletter, cola light och väldigt mycket jojk.
Att inte förstå vad texten handlar om var så skönt och jag lät mest musiken skölja över kroppen samtidigt som jag försökte tänka bort smärtan och jag tillät mig själv att bara vara..

Förra lördagen såg jag mitt livs första ren.
Kanske hjälpte den mig att ta emot jojken?
Vad vet jag? Vad vet jag?