Tid för självrannsakan
En pusselbit i taget Att på ålderns höst upptäcka, efter att ha sökt efter visdom och sanning i ett helt liv, att man låtit sig luras av falska profeter måste vara smärtsamt.
Att erkänna det för sig själv kräver mognad. Att erkänna det för andra kräver mod. Därför är det svårt att inte känna en sorts vördnad för en man som, efter en livslång karriär inom terapi och socialtjänst, vågar rannsaka sig själv och vågar göra upp med det sekteristiska system han trott på och tjänat.
Läs dagens inlägg på Gunnar Thorells blogg "Mannen som slutade ljuga - Dan Josefsson" så förstår ni vad jag menar. En oerhört viktigt debattinlägg där Thorell, efter att ha läst Dan Josefssons bok om Tomas Quick, sätter fingret rätt på varbölden och trycker till. "För mig som sysslat med terapi och socialtjänst i hela mitt liv är det en smärtsam och skakande läsning" skriver Thorell. Han beskriver också varför, i en närmast brutal uppgörelse med det system han tjänat. Ett system format av 68 vänstern och deras vurm för den kommunistiska Frankfurtskolan och deras freudianska teorier.
Men hur många fler orkar och törs? Det är frågan.
Att erkänna det för sig själv kräver mognad. Att erkänna det för andra kräver mod. Därför är det svårt att inte känna en sorts vördnad för en man som, efter en livslång karriär inom terapi och socialtjänst, vågar rannsaka sig själv och vågar göra upp med det sekteristiska system han trott på och tjänat.
Läs dagens inlägg på Gunnar Thorells blogg "Mannen som slutade ljuga - Dan Josefsson" så förstår ni vad jag menar. En oerhört viktigt debattinlägg där Thorell, efter att ha läst Dan Josefssons bok om Tomas Quick, sätter fingret rätt på varbölden och trycker till. "För mig som sysslat med terapi och socialtjänst i hela mitt liv är det en smärtsam och skakande läsning" skriver Thorell. Han beskriver också varför, i en närmast brutal uppgörelse med det system han tjänat. Ett system format av 68 vänstern och deras vurm för den kommunistiska Frankfurtskolan och deras freudianska teorier.
Det är min uppfattning att Margit Norells typ av handledning och terapi när det gällde Thomas Quick, existerade i flera olika varianter, särskilt inom socialtjänstens kvinnodominerade familjegrupper.Thorell är en förebild, men ändå aningen fel ute då han skriver om allt detta i imperfekt. Som om vi nu i vårt upplysta tidevarv på något magiskt sätt skulle ha skådat ljuset? Så är det givetvis inte. Oerhört många fler människor inom hans skrå och dom som utbildar dem behöver göra samma smärtsamma resa om vi skall lyckas få till en nödvändig reformation av den sociala och familjerättsliga sektorn.
Inte sällan gick den hand i hand med en form av tidstypisk feminism, med udden riktad mot ”männen” som potentiella förövare. Jag, som senare arbetade inom socialtjänsten i Stockholms stad, fick genomlida flera sådana ”utbildningar”.
Den falska utredning och fabulering som blev synliga genom Sture Bergwalls erkännanden (och i anklagelserna mot Obducenten o Allmänläkaren), upprepades menar jag, i en hel del felaktiga omhändertaganden av barn, i en hel del felaktiga utredningar som ledde till anklagelser för incest, i hel en del tragiska skilsmässor, där män dömts att förlora vårdnad efter att ha utsatts för beskyllningar.
På något ställe i Mannen som slutade Ljuga ställer sig Dan Josefsson frågan: hur många familjer kommer att splittras på grund av terapeuter som fortsätter att återskapar falska minnen.
Jag tror att betydelsen av hans bok ligger i att ALLA som arbetar med psykoterapi, efter den här offentliga kritiken i Mannen som slutade ljuga, inte längre kan strunta i de problem som finns när det gäller utbildning och teoretisk grundval.
Men hur många fler orkar och törs? Det är frågan.
More posts from Bloglover
