Mot nya äventyr

Fem år. Över 120 (!) timmars sändning i Goväll-studion och ett lördagsprogram jag är oerhört stolt över att ha varit med skapat från idé till framgångsrikt ”lördagsmåste” för i snitt 700.000 tittare i hela landet, ibland närmare miljonen. Att vi skulle hitta en sådan stor och trogen publik vågade jag inte drömma om då, 2010.

Hundratusentals besök i bloggen. Fyra glittrande nobelfester. Fördjupningen i vetenskapen och de fascinerande berättelserna bakom priserna i Nobelstudion. Två – snart tre – kungliga bröllop! Historiska ögonblick som gått rakt ner i tv-arkivet, andra rakt in i svenska folkets hjärtan. Aldrig glömmer jag sändningarna kring kronprinsessbröllopet, då jag kastades rakt in tv-världen från tidningsvärlden som innehållsansvarig för en tung programserie som kulminerade i en hel veckas (!) direktsändningar från operans tak och, den 19 juni 2010, en maratonsändning som inte liknade något annat. Från Ockelbo till New York, ja till Italien åkte jag också – för att intervjua en äkta italiensk prins. Ler för mig själv när jag tänker på hur vi stod däruppe på Kungliga operans tak, Mark Levengood, Kristian Luuk och jag, och folkmassorna hurrade öronbedövande när Victoria klev ut på slottsbalkongen, där mitt emot oss, och tackade Sverige för att hon fått sin prins.

Mastodontsändningen kring OS-invigningen i London. En helt egen talkshow-sändning med ”Sommarkväll”. De fina sändningarna kring dopet av prinsessan Estelle från ett strålande soligt Slottsbacken. Första tv-sändningen någonsin från Drottningholms slottskyrka och prinsessan Leonores dop. Tvodd-experimentet för SVT Play. Programserien ”Ebbas stil” som ramade in modeserien ”Fashion”. Och inte att förglömma: två barn! Alltså, jag har ju inte SVT att tacka för dem men ja, när man lever med sitt jobb, så flätas det ihop. Jag minns Nobelfesten med Marianne i magen, prinsessbröllop med vår lille pojke som mamma rullade på grusgångarna runt Drottningholm i väntan på amningspaus i sändningarna. Fyra böcker, en flytt, ett alldeles eget kontor och sist men inte minst – utan faktiskt snarare mest – alla kloka, smarta, inspirerande människor jag genom SVT haft förmånen att arbeta med, skratta med och lära av. Ni vet vilka ni är. Tack!

Jag tror på att våga sluta på topp, när det är som roligast. Det ska kännas lite jobbigt. Det är med skräckblandad förtjusning och en dos vemod som jag har sagt upp mitt kontrakt med SVT för att bege mig ut på nya äventyr. Idéer är det ingen brist på, det finns många frågor jag vill driva, drömmar och projekt jag längtar efter att ta tag i. Men det får vänta tills efter prinsbröllopet den 13 juni, vi ses i rutan då! Bloggen fortsätter här som vanligt fram till dess (och sedan också men på annan plats, då).

PS. Imorgon är det säsongsfinal för Gokväll, här bjuder jag på en smygtitt. Mitt absolut sista program då jag passar på att säga tack och hejdå! Och ”vi ses”. Någon annan stans. Någon annan gång. För det kan ni lita på att vi kommer göra…