Tack kära mamma

Ni kanske sett SVT:s fina #tackmamma där man uppmanas att tacka sin mamma idag på mors dag? Jag ställde upp och spelade in en hälsning för ett tag sedan, ni ser klippet här. Sådan är hon, min kära mamma Helen. Vars dygn verkligen tycks ha fler timmar än andras.

Folk frågar ofta mig hur jag hinner, då tänker jag på dig mamma. På allt du hinner och framför allt, alla du hinner med. Kanske inte alltid dig själv, men väl så många andra i din närhet. På dina tröstande ord när jag ringer och har ont i magen över allt som kört ihop sig, på att du står ut med mitt humör. På att du lyssnar och sedan alltid kommer med en lösning, en idé, ett förslag. Det ordnar sig, det gör det alltid. En sak i taget, en dag i taget. Du har ju också så irriterande rätt, nästan jämt. Dina smarta idéer, ditt kloka lugn, din ork, dina knep om allt från barnuppfostran, livsval och vänskap till hur länge kycklingen ska vara i ugnen, byggledning och köksplanering, som den arkitektdotter du är.

Och din osjälviskhet, på gott och ont. Alla sena nätter du suttit vid köksbordet med en stor kopp kaffe, dina papper och ditt läkarjobb, efter att du med obändigt tålamod ägnat timme efter timme åt att lyssna, diskutera och engagera dig i ekvationer, exponentialfunktioner eller högstadiets tummade samhällsvetenskapsbok. Samtidigt som en svartvinsbärssylt puttrat på spisen, ditt goda grötbröd stått i ugnen och grannen kommit över på te, där i vårt kök på Överåsgatan.

Du hämtade oss sent, jag minns hur kokande arg jag kunde vara över att vara bland de sista på skolgården. Ändå var du den engagerade klassmamman som kände alla våra kompisar, kunde namnen på alla deras syskon och som kände direkt när något var fel. Jag minns hur mysigt det var att åka med i din lilla bil, alltid proppfull med tidningar, böcker (som du läser snabbare än någon jag känner), påsar, papper, en väska med gympakläder, en gammal tavla i baksätet. När pappa inte hade varit där och storstädat, förstås. Det varade aldrig länge.

Alltid ett extra ärende på väg hem, ”det går fort”, ”det är alldeles på vägen”. Stressigt men alltid ett äventyr. Någon gång en gammal patient. Jag minns hur jag stod i den mörka, tysta, instängda hallen hos tanten jag aldrig träffat, som klappade mig kinden. Då såg jag julkorten på finaste platsen på hallbyrån i hennes lilla lägenhet. Och jag skämdes över att jag gnällt och ”måste vi alltid göra sånt här”-tjatat i bilen. Där var ju vi, mina syskon och jag där på byrån. Eller när jag skulle rensa ut bland mina kläder, för att ge till en flicka i vår ålder som du stött på, som verkligen behövde dem. Du visade oss att det fanns en annan värld, bortom Överåsgatan.

Allt du och pappa tog med oss på, allt ni visat oss, allt ni lärt oss. Alltid fanns plats för en stol till runt bordet hemma hos oss, det har präglat oss syskon. Att vara generös med sig själv, att hjälpa till, att jobba på, att göra sitt bästa. Vara ödmjuk inför det man har, här och nu. Och trots att du tvärbromsade utanför huset en halvtimma innan gästerna kom, så lyckades du få ihop det. Bjud in, bjud med, det måste inte vara så perfekt. Det måste inte vara perfekt ordning hemma, en ”good enough”-tanke långt innan det skrevs bästsäljande böcker i ämnet.

Mamma, du är min förebild och min vän och jag vet att jag pratar för oss alla tre när jag hyllar dig idag. Om jag är hälften så bra mamma åt Klas och Marianne som du är åt Amy, August och mig – då är jag väldigt, väldigt nöjd. Tack mamma! Och pappa, förstås, men idag är det mammas dag…