Sista brevet från din älskade, av Jojo Moyes
Jamen, jag gillar det här. Det kan jag inte förneka. Det är oerhört romantiskt, det är tragiskt, det är hjärtesorg och lycka och allt man kan begära - i ett enda svep. Precis som i Sophies historia är det här en berättelse som pendlar mellan nutid och dåtid. I det här fallet är dåtiden 1960-talets London, och trots att det egentligen inte är särskilt länge sedan (verkligen inte, jag är ju född under samma årtionde!) känns det som att det utspelar sig i en helt annan värld.
Dåtidshistorien rör sig runt Jennifer. När boken börjar ligger Jennifer på sjukhus efter en olycka, och hon har helt tappat minnet. Hon minns inte människorna runt om kring sig, hon minns inte hur hon var som person, hon minns inte sitt hem - och hon minns inte att hon var på väg att lämna sin man för en annan man. När hon hittar passionerade kärleksbrev ställda till henne själv, gömda i hemmet, börjar hon förstå att hennes äktenskap inte var vad det borde ha varit och att hon hade en annan kärlek i sitt liv. Omgivningen är högst motsträvig till att kasta ljus över situationen, och Jennifer blir ensam i sitt letande efter vilket liv hon egentligen levde. Det är rörande, alltihop. Jag kan inte låta bli att tycka om Jennifer, och tycka synd om henne.
Nutidshistorien centreras runt Ellie - som har en kärlekshistoria med en gift man. Huruvida det är en lycklig kärlek eller inte, det kan man verkligen diskutera. Det tar lång tid innan Ellie själv förstår hur det ligger till med den saken. Ellie jobbar som journalist och råkar komma över ett av Jennifers kärleksbrev. Hon bestämmer sig för att forska i historien för att kunna skriva för tidningen om den - men kärleksbrevet påverkar henne mer än så. Det får henne att börja fundera över vad hon vill med sitt liv, och vilken slags kärlek hon egentligen vill ha i sitt liv.
Som sagt, jag gillar boken. Mycket. Det är feelgood, men det är bra mycket svärta också. Så som det ska vara, om det ska vara riktigt bra.
Dåtidshistorien rör sig runt Jennifer. När boken börjar ligger Jennifer på sjukhus efter en olycka, och hon har helt tappat minnet. Hon minns inte människorna runt om kring sig, hon minns inte hur hon var som person, hon minns inte sitt hem - och hon minns inte att hon var på väg att lämna sin man för en annan man. När hon hittar passionerade kärleksbrev ställda till henne själv, gömda i hemmet, börjar hon förstå att hennes äktenskap inte var vad det borde ha varit och att hon hade en annan kärlek i sitt liv. Omgivningen är högst motsträvig till att kasta ljus över situationen, och Jennifer blir ensam i sitt letande efter vilket liv hon egentligen levde. Det är rörande, alltihop. Jag kan inte låta bli att tycka om Jennifer, och tycka synd om henne.
Nutidshistorien centreras runt Ellie - som har en kärlekshistoria med en gift man. Huruvida det är en lycklig kärlek eller inte, det kan man verkligen diskutera. Det tar lång tid innan Ellie själv förstår hur det ligger till med den saken. Ellie jobbar som journalist och råkar komma över ett av Jennifers kärleksbrev. Hon bestämmer sig för att forska i historien för att kunna skriva för tidningen om den - men kärleksbrevet påverkar henne mer än så. Det får henne att börja fundera över vad hon vill med sitt liv, och vilken slags kärlek hon egentligen vill ha i sitt liv.
Som sagt, jag gillar boken. Mycket. Det är feelgood, men det är bra mycket svärta också. Så som det ska vara, om det ska vara riktigt bra.
More posts from
