Resor: Familjer på Äventyr

På tv går just nu SVTs Familjer på Äventyr, en historia om fyra familjer som släppt Sveriges trygga hamn och gett sig ut i världen. Seglat kring jorden, Nya Zealand, Brasilien och Indonesien. Insprirerande? Ja, otroligt såklart eftersom jag älskar att resa. Verklighetsförankrat? Njae knappast. Det är klart att jag också skulle vilja vakna på det där böljande blå vattnet, att varje morgon ta mig ett dopp i azurskiftande blå hav och tycka att solnedgångar de flesta aldrig upplever är en helt vanlig dag. Och det är fantastiskt att det kan vara så för vissa, helt otroligt att världen har dessa platser, där vardagen aldrig riktigt ter sig som här.

Men så hamnar vi tillbaka i verkligheten, där de flesta faktiskt kanske inte har möjligheten att ge sig iväg på dessa resor. För vissa saker kräver förutsättningar, att ge sig ut i världen må vara möjligt för vem som helst men att lämna sin trygghet utan fasta inkomster kräver sin man (eller familj). Många äger inget att sälja loss, många har inte möjlighet att ta med sig jobbet, att skaffa uppehållstillstånd. En del har sjuka familjemedlemmar eller nära och kan inte. De flesta är inte födda seglare och ja, de flesta av oss tycker nog ändå att vi har det rätt bra. Landet dit du ska – hur ser barnomsorgen ut? Sjukvården?

Visst kan vardagen vara lite tung ibland, när dagarna som tillbringas med sjuka barn toppar de som faktiskt ger mig möjlighet att prestera något. När jag kommer hem med andan i halsen för att pendeltåget var inställt, när svetten dryper för att hämtningen på förskolan var katastrof, när barnen skriker ikapp, när jag bara vill lägga mig ner och gråta. Men de dagarna är inte min vardag. De dagarna är undantagen.

Jag reser. Mycket. Mer än gemene man. För att vi kan. För att vi vill. Men om jag är redo på riktigt att lämna Sverige för en längre tid? För en ny vardag? För en ny verklighet. Jag tror inte det. Jag är alldeles för bekväm av mig. Inte fullt lika äventyrlig som jag skulle vilja. Men så tittar jag lite på den där serien och tänker att det ändå vore vansinnigt vacker det där, med sand under fötterna under en längre period. Att äta sig trött på exotisk frukt. I alla fall för ett tag. Men det är nog lite så att jag både vill äta kakan och ha den kvar. För Sverige är inte så himla tokigt det heller. Speciellt inte under världens vackraste täcke.