Något att minnas nästa gång jag står böjd över disken och gråter

Vet ni vad jag tycker är svårast med att vara själv med barnen ändå? Jo tvätten är visserligen tung och psykar mig dagligen. Men det är inte det som är värst ändå. Det är maten. För det första vet jag att barnen äter typ fyra olika maträtter och allt annat verkar anses vara sönderfrätande och direkt dödligt att stoppa i munnen. Fast det är nog mer energin som krävs ändå för att förbereda mat, få i barnen mat samt städa upp kladd, klet och disk som gäckar mig. Det suger ur den sista lilla livskraften jag har kvar och kvällarna slutar ofta med att mamman gråter böjd över diskhon och barnen kastar kissblöjor på varandra pga helt jävla oresonliga och för att jag inte ens orkar bry mig om det. Dessutom är det ju inte en jävel som uppskattar ens insats. Barnen hade ju varit lika mätta och nöjda om dom fick äta äggmackor i soffan varje kväll.
Oftast är maten här väldigt enkel, dvs så få tillagningskärl som möjligt, helst kladdfritt och något som barnen faktiskt vågar sig på att äta. Fast då och då tappar jag förståndet helt och får för mig att vara "djärv" och "nytänkande". Eller helt jävla dum i huvudet. Som idag till exempel. "Vad ska vi äta till middag idag? Jo vi ska göra soppa! Dvs hacka en miljard olika jävla grönsaker, krydda med sju tusen olika kryddor och sen servera sörjan till barn som äter mer med kroppen än med munnen. Ja och barnen ska naturligtvis få vara med vid varje steg också. Hm, vad mer? Undrar om inte vi ska baka lite gott bröd också när vi ändå håller på? Jo men det gör vi. Bra Sandra. Lycka till Sandra."Och vet ni? Det blev ju helt jävla otroligt lyckat trots den för mig rätt överambitiösa nivån just nu. Visst är det fortfarande mjöl på en del ställen i köket. Visst var det soppa precis överallt. Men lyssna på det här då. Dom åt. Hur mycket som helst till och med. Och sa hela tiden hur gott det var. Jag fick visserligen diska och skura köket halva kvällen. Men det kändes så fint. Att vi tillsammans gjorde den där maten. Att vi tillsammans åt den och att vi tillsammans enades om att det var det godaste vi någonsin ätit.Jag förstår att det för andra inte är sån stor grej. Jag förstår om andra lägger ner mycket tid och engagemang när det kommer till mat och att det är en självklarhet för dom. Men för mig är ju mat inte så jävla roligt just nu och jag vill liksom bara komma lindrigt undan med att kombinera billigt, hälsosamt och enkelt. Så när vi upplever rätt trevliga stunder ihop som kretsar kring mat känner jag mig som en jävla krigare. Nej en segrare till och med. Mentala high fives och fistpumps laget runt.