Sanningen är att jag fuskar

Om vardagsstress, prestationsångest och varför jag gör fejkade instagram-uppdateringar

Undrar du också hur jag hunner med allt? Sanningen är att det gör jag inte. Jag har varken tid, ork eller inspiration att pyssla och blogga och fixa och greja så mycket som det ser ut som att jag gör.

Jag är precis som du. Jag jobbar hela dagarna, sen åker jag hem, lagar mat, gör matlådor, diskar, städar. Försöker vara duktig och hinna med och träna några kvällar i veckan. Sedan däckar jag i soffan framför ett lagom tråkigt tv-program. Somnar alldeles för sent, vaknar alldeles för tidigt, och så till jobbet igen.

Veckan går och så är det äntligen fredag! Jag går hem från jobbet med lite lättare steg. Beställer pizza, dukar fram godis, chips och läsk för här ska fredagsmysas! Och så somnar vi i varsin soffa klockan tio, helt slut.

Sen vill jag hinna med så mycket som möjligt under helgen. Passa på att göra det där som jag inte hinner annars, fixa i trädgården, umgås med vänner. Ha så kul som möjligt, få ut det mesta av tiden.

Söndagskväll. Ligger i fosterställning i soffan med tom blick. Ångest över att helgen inte blev sådär fantastiskt härlig som jag hade hoppats på. Jag hann inte med allt jag ville. Och i morgon ringer klockan sådär tidigt igen.

Måndag morgon, tillbaka på jobbet. Det känns rätt ok ändå, jag trivs ju på mitt jobb trots allt. Men ändå den där gnagande känslan i magen att jag inte hinner med allt jag vill göra.

Och så fortsätter det sådär, om och om igen, i det eviga hamsterhjulet.

Om alla andra hinner, varför hinner inte jag?

Jag läser bloggar och tittar på Facebook och Instagram, samlar på mig inspirerande bilder på Pinterest. Människor lägger ut foton på sina vackra välstädade hem, den överfyllda svampkorgen, hemgjord äppelmust, kläder till barnen som man sytt alldeles själv. Jag klickar på like. Blir inspirerad. Men samtidigt undrar jag, hur sjutton hinner dom?

Jag drömmer mig bort och önskar art jag hade mer tid. Tid till att ta en heldag i skogen med matsäck och svampkorg. Tid att vara i trädgården, ta tillvara på alla äpplen. Eller stanna inne och sy och pyssla. Alla andra verkar ju hinna så varför inte jag? Vad är det jag missar?

Men vänta nu… Om jag tittar på min egen blogg, Instagram och Facebook, låtsas att jag är någon annan, hur ser det ut då? Jo, precis så som jag önskar att jag hade det. Man kan tro att jag inte gör annat än att pyssla och fixa och greja. Att jag har oändligt med både tid, energi och inspiration.

Hur gör jag då? Jag fuskar såklart!

Någon enstaka kväll eller helg ibland får jag tid över, och har till och med både energi och inspiration, att vara ute i naturen och trädgården, och att pyssla och skapa. Och allt jag gör fotar jag. Skriver ett helt gäng med blogginlägg och schemalägger att de ska publiceras varannan dag t.ex.

Sen när jag sitter framför tv:n en kväll, trött, framför ett ointressant tv-program, tar jag upp telefonen och lägger ut ett foto på Instagram på något jag gjorde i helgen, med texten “pysselkväll hos oss ikväll!”

Så nu till min poäng. Eller min fråga egentligen. Om jag själv fuskar såhär, är det inte högst troligt att alla andra också gör det då? Vad känner man egentligen när man postar att man har en lugn och mysig kväll? Hur ser det ut bara precis utanför vad som får plats i bild i det till synes välstädade hemmet?

Jag vet om att det är precis såhär. Och ändå så jämför jag mig med alla andra och tänker att “Åh vad duktig hon är hela tiden, hur hinner hon?” “Åh vad jag önskar att jag också hade tid!”

Och varför sjutton känner jag ett behov av att lägga upp ett foto på mitt senaste alster och tala om för omvärlden att jag sitter hemma och pysslar när jag i själva verket ligger i soffan med huvudvärk och tittar på ett dåligt tv-program?

Varför gör vi såhär?