Varje dag, och lite för ofta på senaste, får vi tecken på att livet är skört.
Små skärvor som vi brister lätt.
För hur mycket i en människokropp kan inte slå fel? Hur mycket måste inte klaffa för att allting ska fungera? Jag blir alltid lite skakis när jag tänker på det. Någon föds, en annan dör – så är livets gång. Och hur ont det än gör blir folk i vår omgivning äldre. Somliga drabbas aldrig av ondska och vissa gör det i allt för tidig ålder. Ont gör det att inse, att vi inte klarar allt. Att det inte finns mediciner för allt, fastän utveckling ständigt går framåt. Vi blir äldre och äldre, åtminstone i vår del av världen. Vi jobbar längre, depressioner ökar, trots att livet är något väldigt fint. Som på en tråd, en tunn lina som binder oss samman. Biologi, psykologi och perception, vårt dagliga liv. Om linan rubbas, om den skadas. Hur enkel den egentligen är att ta sönder, hemska tanke. Det är därför jag aldrig tycker det är roligt när fylla blir extrem, när folk berättar historier om dumma påhitt och när vissa kretsar glorifierar droger. Det.är.inte.värt.det. Jag kan inte stänga av tanken om att det är så skört, det vi fått och det liv vi lever. Bör inte sättas på spel.
På fredag ska vi åka till Värmland på begravning för pappas farbro Gösta. Gösta som varit med under hela mitt liv. Gösta och Barbro med alla tavlorna, med kakorna och mjölken, med polly i skålen på soffbordet. Gösta har alltid på något sätt känts som att han alltid kommer att leva. En riktig krutgubbe som bara varit glad över vad livit gett honom. Jag ser honom måla hela korridoren i lägenhetshuset. Ändå finns han inte längre mer, åtminstone inte fysiskt. Livet tar tillbaka till slut. Så är livets gång. Små skärvor som vi brister, om inte alltid lätt, men vi gör det. Gösta – du kommer alltid att vara saknad, du fantastiska och livsglade man.
The post knoppar brister, och nya slår ut appeared first on Hanna Bergström.