Fyrvaktaren

En morgon minns jag Pigeon Point Light Station. En morgon minns jag sälarna på klipporna nedanför. En morgon minns jag vågornas dunder. Och en morgon inser jag att jag har inlett en romans. En affär som kommer att gå åt helvete.
Jag har ett förhållande med livet och det är komplicerat. Kärleken är att leva. Min sorg och min glädje.
Dagarna är bisarra nu. Jag dissekerar min egen död för journalister, den ena mer påläst än den andra. Kannibalism. Och jag är högst delaktig. Det är dränerande. Förbrännande. Förminskande.
Jag är mer än min sjukdom.
Jag vet att jag när som helst kan dra i handbromsen. Avbryta. Men jag vill göra allt för den här boken. Vill att den ska uppmärksammas. Vill att den ska behandlas värdigt, trots att jag egentligen hatar den.
Jag önskar att jag inte hade behövt skriva en enda rad.

När dagarna närmar sig sina slut är utmattningen monumental. Jag hittar mig själv, sittandes i soffan stirrandes rakt fram. Jag är för trött för att umgås. För trött för att se något, för att läsa. Lyssna. Prata.
Jag vill vara ifred. Vill isolera mig. Försvinna.
Jag vill ta över Pigeon Point Light Station, fyren som vi stannade vid under vår resa till Big Sur – när vi åkte längs den där vägen av säsongen så lugn att det kändes som om vi var själva på hela västkusten.

Vid fyren skulle jag betrakta valarnas vandring. Uttrarnas lek. Sälarnas slöa nyfikenhet. Där skulle jag låta stormarna dundra över mig. Låta regnet härja. Och jag skulle njuta av lugnet. Smekas av stiltjen. Där skulle jag få ro att läsa igen.
På nätterna skulle jag vandra upp i tornet för att tända ljuskällan. Jag skulle se käglan rotera. Se den vandra över vattnet. Jag skulle bländas av dess styrka, men mellan varven skulle jag också se skeppen passera tryggt därute – säkra av min signal.

En dag ringer mamma. Om och om igen. Missade samtal. Lämnade meddelanden. Jag är upptagen med annat. Med att prata om infernot. Med att återigen prata om hur allt började, med att ge min syn på uppmärksamhet och bekräftelse, med att förklara hur jag inte tror på rädslan – hur den begränsar oss och inte låter oss använda våra sinnen fullt ut. Mitt i kakafonin ignorerar jag min egen mamma. Tänker att jag ringer upp henne senare. Timmarna går. Jag kommer hem. Somnar på soffan. De missade samtalen blir fler. Precis som de lämnade meddelandena. Till slut ringer jag upp. Och när jag väl gör det, hör jag hur mamma bryter ihop så fort hon hör min röst. Jag hör henne säga att hon var orolig, att hon trodde att något hade hänt, att hon älskar mig, att hon nu kan slappna av.
Att hon egentligen inte ville någonting.

Någon dag tidigare ringde Maria. Jag hörde hennes försiktiga röst fråga om det verkligen var sant, det där som jag hade sagt i en intervju. Det var sant, berättade jag. Försökte lindra. Försökte trösta. Och så frågade hon vad hon skulle göra med allt som hon vill säga – till mig och ingen annan – den dag som jag inte längre finns. Vart ska hon då vända sig? undrar hon. Jag söker snabbt i mitt huvud. Tystnaden får inte bli för lång. Måste svara. Så jag säger att samma ögonblick som hon vill berätta något för mig, också blir samma ögonblick som jag kommer att finnas där för henne. I minnet blir jag närvarande. Då är jag alldeles bredvid.
Det kommer inte att vara samma sak, säger hon.
Jag ska göra mitt bästa för att komma tillbaka, svarar jag och samtalet tar slut.

Tankarna stannar. Jag släpar dem med mig. De har flyttat in i mitt huvud. Där blir de kvar. Jag kommer inte att bli av med oron, rastlösheten eller den slaktande känslan av att inte räcka till.
Bland dessa tankars snår förstår jag plötsligt vad jag håller på med.
Jag har redan min fyr.

Tittar noga. Låter blicken söka. Ur mörkret betraktar jag. Och ur mörkret skickar jag ut en signal. Ett ljus. Kanske hjälper käglan någon. Och medvetandet om deras omtanke blir ett sken för mig att lita på. Luta mot.
Bara tillsammans blir räddningen gemensam.

På torsdag släpps "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" i butik. För den som vill komma på releasekalas går det bra att anmäla sitt intresse här. Antalet platser är dock begränsat.
Haffa tröjan som säljs här och på TSHIRT STORE då 50 kronor från varje sålt exemplar går till Ung Cancer.
Och just det: på söndag är det en kille från Kvarnsveden med i Babel.