Joseph Kony, ett skrämt monster

I veckan har Uganda fått sin första världskändis. Nätkampanjen för att gripa gerillaledaren och barnsoldatskommendanten Joseph Kony har slagit den typ av virala rekord som tidigare var reserverade för Justin Bieber och gulliga katter. När det här skrivs har filmen Kony 2012 visats 71 miljoner gånger på Youtube. Joseph Konys namn har dykt upp i varenda västerländsk nyhetssändning. Herrens befrielsearmé, LRA, den rebellgrupp som Kony leder från baser långt inne i bushen, har plötsligt fått hela världens ögon på sig. Därmed har vi också kommit lite närmare en lösning på en av de snårigaste konflikterna i det redan snåriga Centralafrika. Eller har vi verkligen det? Konykampanjen får mig, kanske lite oväntat, att tänka på en intervju jag gjorde för något år sedan med en brittisk forskare i vårdpolitik. Jag researchade en artikel om kändisar som ger sjukdomar ”ett ansikte”, och Philip Stevens, forskaren, hade en del att säga om det där. Stevens tog upp exemplet hiv/aids, antagligen den enskilda diagnos som flest kända människor kampanjat för att föra upp i toppen av nyhetsagendorna de senaste 30 åren. På 80-talet, när sjukdomen var ny och okänd, var det förstås viktigt. Men i västvärlden är hiv/aids sedan länge eliminerat som hälsohot, och även i u-länderna står viruset numera bara för runt fem procent av dödsfallen. ”Jämför det med de tusentals andra saker som gör att människor dör för tidigt i utvecklingsländerna”, sa Philip Stevens, ”till exempel diarré och sjukdomar till följd av smutsigt dricksvatten, som är det absolut största problemet. Att åtgärda det är mycket billigare än aids-medicin, men skulle rädda många fler liv.” Ändå går runt en fjärdedel av allt internationellt vårdstöd fortfarande till bekämpning av hiv/aids – eftersom lobbygrupperna bakom väger så tungt politiskt. Det är som om vi inte ser skogen för en enda jätteek. Jag tror att man kan föra ett liknande resonemang om kampanjen för att gripa Joseph Kony. Att han bör ställas inför rätta för brott mot mänskligheten råder det förstås ingen tvekan om. Kony är en grym, cynisk mördare av absolut värsta sort, kidnappning, massvåldtäkter och utnyttjande av barnsoldater är hans strategi. Men lika självklart är att den geopolitiska soppan i Central- och östafrika, den konflikt som skapat Joseph Kony, är mer komplex än vad som går att koka ner till en statusuppdatering på Twitter. Det är vad de senaste dagarnas kritik mot Konykampanjen handlar om. Jag skrev själv ett par rader om detta i Expressen i fredags – hur kampanjens initiativtagare Invisible Children manipulerar fakta och förstärker myten om Joseph Kony som någon sorts modern Kurtz, en demon i djungeln som hämtad ur Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta. I själva verket har ju Central- och Östafrika gott om osympatiska typer. En annan av dem är Yoweri Museveni, Ugandas allt mer despotiske president. Museveni leder inte en legion av barnsoldater, men även Ugandas armé anklagas för systematiska våldtäkter. Museveni beordrar kanske inte stympning av sina fiender, men han tycker att ”grov homosexualitet” borde bestraffas med döden. Utan att överdriva kan man antagligen hävda att president Museveni idag är ett större problem för Ugandas befolkning än Joseph Kony. Den senare befinner sig nämligen inte ens i landet. Med militärt stöd från USA jagade den ugandiska armén LRA över gränsen redan i mitten av 00-talet. Idag tros Herrens befrielsearmé gömma sig i Centralafrikanska republiken, någonstans i den laglösa gränstriangeln mot DR Kongo och Sydsudan. Där terroriserar Konys styrkor fortfarande civilbefolkningen – läs till exempel Anna Roxvall och Johan Perssons skakande SvD-reportage från julen 2010. Det är mycket möjligt att det också krävs en militär intervention i området för att gripa Joseph Kony, sådant kan inte jag bedöma. Vad jag däremot vet är att Invisible Children inte bara är för en militär lösning, utan dessutom uttalat stöder den ugandiska armén. Därmed ger de också indirekt stöd till Yoweri Museveni. Minst sagt problematiskt. Men det blir förstås mycket lättare att motivera om man accepterar Joseph Kony som ett monster. Jag tror inte på monster, framför allt tror jag inte att man löser konflikter genom att frammana dem. Låt mig därför bjuda på en motbild. I boken The Wizard of the Nile skriver Matthew Green, brittisk journalist och en av få som faktiskt har intervjuat Joseph Kony, om LRA-ledaren: ”Jag förutsatte att han skulle ha något av den aura som höll ihop hans armé. Men när han mötte frågorna från ett gäng ovårdade journalister såg han nästan patetisk ut. Det bästa försvar han kunde uppbringa för alla sina brott var: ‘Jag är en människa’. Nilens häxmästare var bara en man som andra. Och han var rädd.” (Bild från All Over Press.)