Omodernt

Det är ett ganska så… annorlunda… tillstånd, det här med att gå i väntans tider.

Vi “moderna människor” är vana vid en slags on demand-kultur, allt ska ske direkt. Allt finns ett knapptryck bort. Allt ska planeras och bestämmas i förväg. Vi kan bestämma och välja fritt.

Och här går man och bara väntar. Det finns absolut inget man kan göra. Man äter när man är hungrig, sover när man är trött. Låter tiden gå. Väntar. Sker det nu? Imorgon? Om tre veckor? Det finns det ingen som kan svara på.

Jag har haft några rejäla värkar som tagit andan ur mig, sen klingar det av igen. Ingen Ru 1/1-14 med andra ord.