Haveriet i cancervården

Från att ha varit väldigt nöjd med den vård jag fått sedan jag blev sjuk, har jag sakta börjat svänga i mitt ställningstagande kring hur jag bemöts när jag söker vård. Det har nämligen fungerat hur bra som helst så länge jag rent fysiskt var på plats inom vårdkarusellen och varit på plats på sjukhus eller rehabilitering. Men sedan jag blev utskriven helt, har det varit något helt annat. I november var jag återbesök hos läkaren som uppföljning efter operationen. Jag informerades om att jag skulle kallas till magnetröntgen i januari, därefter skulle få kallelse till läkaren igen när man kollat röntgenbilderna. Utifrån vad röntgen visade, skulle man då ta beslut om vidare behandling eller om jag skulle kunna börja jobba igen. Kallelsen om röntgen kom och den 12 januari var det dags för röntgen. Dagarna går, jag börjar närma mig slutet på min sjukskrivning och det börjar bli brådis för mig att få ett beslut kring om sjukskrivningen ska förlängas eller ej. Till sist ringer jag själv till KS för att trycka på om huruvida röntgensvaren kommit och hur min fortsatta vård kommer att se ut. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort att komma fram på de utsatta telefontiderna. Jag fick ringa flera gånger under ett par dagar i rad innan jag till sist lyckades få kontakt med en sköterska på KS (hela historien finns här). Svaret från röntgen hade mycket riktigt kommit, men jag fick uppfattningen att man inte haft några större planer på att kontakta mig angående vad man sett på bilderna eller för att diskutera min sjukskrivning. Jag skulle alltså efter fem månaders sjukskrivnin, en tuff och komplicerad operatioen och flera månaders rehabilitering plötsligt återgå till arbete på heltid. Dessutom skulle jag få gå helt ovetande om vad rölntgen eventuellt visat och om det fanns rester kvar av tumören eller ej. Något som känns helt horribelt, milt uttryckt. Jag får i alla fall slutligen en telefontid hos ansvarig läkare och han skulle ringa mig 13:30 i fredags, vilket han också gjorde. Man har inte kunnat se några rester av tumören på röntgenbilderna och någon mer behandling är inte aktuell för tillfället. Jag och läkaren kommer överens om att jag ska börja jobba 75% denna vecka och han lovar att skicka mig ett läkarintyg på sjukskrivningen. Vilket dock inte sker, något intyg kommer inte. I onsdags ringde jag återigen till KS, jag förklarar att jag måste ha pappret för att lämna till min arbetsgivare och skicka till Försäkringskassan för att få min sjukpenning. I min journal fanns enligt sköterskan (som för övrigt var otroligt gullig och tillmötesgående) dock inga noteringar om att något sjukintyg skrivits. Eftersom jag sovit väldigt dåligt till och från de senaste månaderna frågade jag även om det fanns möjlighet att få recept på insomningstabletter under en kortare period. Den trevliga och tillmötesgående sköterskan lovar att framföra mitt ärende till läkaren och det lät inte som att receptet skulle vara några problem. Igår kom läkarintyget med posten. Men med fel datum; intyget gällde från andra februari medan det gamla intyget gick ut den sista januari. Något recept fick jag heller inte, men inte heller någon motivering om varför man inte ville skriva ut tabletterna. Så idag ringde jag igen till KS och får prata med den trevliga sköterskan, som lovade att ligga på läkaren om recept och ett läkarintyg med korrekta datum. Nu återstår väl att se om det blir rätt den här gången. Men är det inte utan att jag börjar fundera på om jag inte lika gärna kan börja jobba heltid direkt istället. För de 25% av arbetstiden som jag är sjukskriven får jag ändå lägga på att jaga läkare och fixa papper, så det kanske är bättre att jobba heltid och veta att jag faktiskt är ledig när jag går hem från jobbet...

Bilden lånad från Görans tankar och bagateller