Förlossningsberättelse Del 1
Torsdagen den 8e Jan så hade jag induktions massage och en kiropraktor appointment för induktion. Kiropraktorn knäckte ut fötter och anklar och sa att det skulle vara en stor skillnad. Jag hade gått dit ifrån jobbet och kunde knapp gå hem pga alla sammandragningar. Men ingen bebis. Fredagen kom och gick… och lördagen likaså. Lördagskväll var jag på middag hos en vän och det pratades bara bebisar, bröstpumpar och när jag åkte därifrån vid 10 tiden så fick jag min första värk, i bilen. Jag ringde Casey och tvingade honom att prata med mig under hela bilresan hem så jag kunde tänka på något annat. Sen låg jag med värkar hela den natten.. ca 4 minuter isär. Morgonen efter ringde vi midwifen och förlossningen som sa att vi borde stanna hemma och ta det lugnt.. och såklart så försvann värkarna. Under söndagen hade jag dem sporadiskt med ca 7-10 min isär. Vi hade vänner över på middag för att se på Broncos när de spelade och jag fick mer och mer värkar och de gjorde mer och mer ont. Efter ett tag så mycket att jag inte kunde prata mig igenom dem och våra middagsgäster fattade vinken och åkte hem. Inte en sekund för tidigt.. så fort de fick och jag fick tid att börja tänka på hur det kändes så tilltog smärtan rätt mycket. Jag började direkt luta huvudet mot väggen och svängde med höfterna, precis så som vår hypobirthing coach hade sagt att många kvinnor gjorde (och som jag tyckte lät som ett skämt.. men oh vad det hjälpte). Hon sa även att det hjälpte att skratta och vi satte på filmen Ace Ventura.. den första tråkiga filmen. Jag skrattade inte utan var mer irriterad på hur dålig filmen var.
När värkarna var ca 2-3 min emellan och vi ringde till vår midwife igen som sa att om vi ville så var vi välkomna in. Vi väntade en timme till och efter det fick Casey nog och tvingade i väg mig. Vid det laget hade jag riktigt ont och hade inte mycket energi över till … bullshit? Casey tog VÄRLDENS sämsta väg till sjukhuset. Jag halva min energi gick till att andas mig igenom värkarna och halva till att inte skrika åt Casey hur i heeelveeeteeee korkad han var som inte tog motorvägen utan en kringelkrokig väg, men tusen potholes och tusen rödljus som tog tusen gånger längre. Det gick inte så bra att vara förstående… Till Caseys lycka var det inga andra bilar ute och körde så han passade på att köra mot rött.. tror det är en dröm han har haft sedan vi fattade att vi var gravida.
Så in på sjukhuset. Checkade in. Väntade på att få eskort till våning tre, förlossningsavdelningen. Fick vårt rum. Fick sätta på mig en ful sjukhus klänning. La mig i sängen och midwifen kom in och skulle känna hur öppen jag var.. tre cm. Tre JÄVLA cm efter 21 timmar! Aja, bättre än två. I USA är det väldigt ovanligt att man skickas hem när man väl kommit in på förlossningen eftersom sjukhuset är ansvarigt om man sökt hjälp så vi fick stanna. Så himla skönt.
Jag la mig i jacuzzin och det hjälpte något enormt mot värkarna. Nu var de så starka att all min koncentration gick till dem och till att visualisera och andras. GUD vad jag är imponerad av mig själv här. Det gjorde VIDRIGT ont, men så länge jag var koncentrerad och in the zone så gick det bra. Jag gjorde, som jag också lärt mig på hypoclassen att många kvinnor gjorde, hummade mig igenom värkarna. Vad häftigt att allt det som coachen sa, som jag tyckte lät så främmande, kom helt naturligt. Tyvärr började det göra så ont vid midnatt att jag blev rädd, speciellt om något störde min koncentration och jag rubbades. Istället för att tänka på pauserna så började jag bli rädd för nästa värk och när jag väl började skrämma upp mig själv var det svårt att återkalla.
Efter en värk som gjorde fruktansvärt ont, fick jag nästan panik och sa till Casey att nu skiter jag i att göra det the natural way. Jag vill ha epidural! Så fort jag sa det var det som om värkarna blir mycket mer hanterliga igen, säkert bara för att jag inte var rädd. Nu förstår jag mer än någonsin hur viktigt det är att ha rätt attityd. Har fått så tydligt bevis på det som där och då.
Klockan var runt midnatt nu. Innan anestesiologen kom in så kollade min midwife mig igen och jag fick veta att jag var nu 5 cm öppen. Igen, rätt besviken över den siffran. Fick epidural och det var otroligt skönt. Genast blev värkarna mycket lindrigare och efter 10 min kände jag inget alls. Under riktigt starka värkar så mådde jag illa och kräktes men jag kände inte av dem utan Casey satt och läste av en monitor och lät mig veta när de kom. När jag fick min epidural så fick jag även en kateter och där var nog första indikationen att det inte gick helt enligt ”plan”. Jag tittade ner på katetern och såg att det var ju inte alls urin utan blod som kom i den slangen. Sjuksystern sa att det inte var något problem men att hon skulle hålla det under uppsikt. Det var i början rätt utspätt men ju fler timmar som gick, desto mörkare blev det och efter ett tag var det väldigt mycket blod. Sjuksystern och mindwifen som när vi kommit in till sjukhuset hade sagt att ”you will have a baby by seven in the morning..” gick av sitt skift klockan 07:00 utan bebis i sikte. Jag var fortfarande bara öppen 5 cm. Innan dess hade de haft hål på vattensäcken eller vad det heter, utan resultat och även börjat ge mig värkstimulerande dropp.
När den nya midwifen och sjuksystern kom 07:00 var jag otroligt trött. Nu hade det gått över 30 timmar med värkar. Jag minns nästan inget ifrån den här tiden förutom att jag märkte på Casey att något inte stämde (Han höll även koll på BabyBos hjärtljud på monitorn). Han började gå in och ut ur rummet för att prata med midwifen. Jag var så trött att det inte riktigt spelade mig någon roll. Jag hade ingen energi över att oroa mig över något. Fler och fler sjuksystrar började vara i rummet. I början var det ju bara Casey och jag med vid det här laget så hade vi två tre stycken närvarande hela tiden som kollade olika monitorer. Casey berättade efteråt att de var även ett helt team utanför rummet som följde samma monitorer. Runt åtta tiden sa berättade sjuksystern för mig att anledningen till att jag hade så mycket blod i urinen var för att BabyBos huvud låg och skrubbade på urinblåsan. Det betydde ofta att huvudet var väldigt stort eller att bebisen satt fast och att det ibland behövdes lösas med kejsarsnitt. Jag förstår nu i efterhand att hon kanske trodde att jag skulle tycka att det var en big deal eftersom jag var en hypnobirthing och midwife ”kund”. Och att jag med det kanske skulle vara helt mot KS. Jag kunde inte bry mig mindre. Vid det här laget kunde de sagt att jag skulle åka hem och bara strunta i att föda barn och jag hade gjort det. Så otroligt trött och orkeslös att jag hade gått med på vad som helst.
Lite efter 9:00 på morgonen så kom midwifen in med en kirurg och sa att jag borde göra kejsarsnitt. Att BabyBos mådde väldigt dåligt av det värkstimulerande droppet och att jag fortfarande bara är 5 cm öppen. Inget såg ut att ändras och att det var go time. Antingen kunde jag göra KS nu, eller vänta några timmar och göra KS senare. Casey var the man in charge eftersom jag var helt viljelös och han sa att vi kör på KS. Jag är så tacksam att Casey, sjuksystrarna, kirurgen och midwifen här var så professionella. Inget kändes skrämmande eller oroväckande för mig utan allt istället bara som en lättnad.
