Walle-Kalle 1 Månad
Walle-Kalle. Nu har du varit med oss i 4 veckor och det är de fyra snabbaste veckorna av mitt liv. Inte så konstigt, jag har blivit varnad av många att denna tid skulle gå snabbt.
Jag tycker du är så otroligt vacker. Det måste jag vara programmerad att tycka men jag tänker att det kan inte bara vara för att du är min son utan för att du faktiskt är den vackraste bebisen som finns. Ibland ser du så sur ut, men för det mesta har du ett förvånat ansikte. Ofta rynkar du pannan och ser ut som en rumpnisse. Det bästa är att för varje dag som går får du mer och mer rött hår. Tänk att du föddes, med armar, revben och ögonfransar trots att jag bara åt bröd och drack varm choklad i 9 månader. Att du är komplett. Att du andas, har reflexer, hörsel och ett luktsinne. Jag är så otroligt imponerad av dig.
Vi lär känna varandra fortfarande. Jag kan inte dina skrik, och jag vet inte alltid vad det är du vill. Ofta är det att jag glömt byta din blöja. Men vi lär oss. De första dagarna skrämde du mig, samtidigt var jag oerhört imponerad av dig. Det kändes lite som om vår relation var som en idoldyrkan. Du var så häftig och skrämmande och jag blev nervös så fort jag såg dig. Det gick över till att jag gillade dig och kände mig lite lugnare i ditt sällskap och nu älskar jag dig. Jag kan riktigt sakna dig när du inte har legat i mina armar på en stund. Du har den mjukaste huden jag känt, de längsta ögonfransarna, de finaste ögonen och din haka… din haka är helt underbar! Jag kan inte riktigt greppa att du är en produkt av oss. Av min och Caseys släkt. Men jag tycker om att tänka på det. Hur du har fått min mormor och Caseys farmor att dela en genpool. Tänk att du bundit två släkter ihop på det sättet du har. Att vi alla inte längre är släkt på grund av ett giftermål utan nu på grund av att vi delar gener. Det är så fint för oss alla att tänka på. Du har givit oss alla nya titlar. Mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar. Morbror, faster och som din gammelfarmor och farfar säger: Farfarfar och farfarmor.
Som nyfödd var du plufsig och sov hela tiden. Du tittar på mig nu, håller fast blicken och stirrar. Det är stort och det känns i magen som jag hoppar ifrån ett stup varje gång. De senaste dagarna ler du allt mer och jag tror nu att det är riktiga leenden. Ibland låter det som om du skrattar. Du är som gladast på morgonen. Du ammar var tredje timme och har fortfarande lite svårt att suga dig tag när du är hungrig. Du är stark. Kan hålla upp huvudet, titta åt olika håll och mitt i allt gör du en faceplant. Det är himla gulligt när du inte orkar hålla upp huvudet längre och bara ger upp. Du gillar när man sjunger, även om man är närmare tondöv. Du gillar när man håller i dig, vilket jag faktiskt kunde göra mer. Du gillar inte att när jag byter din blöja och det förstår jag, jag gillar inte att byta dina blöjor heller så vi har det gemensamt. Det mesta har vi faktiskt gemensamt. Du gillar inte när jag sätter på dig kläder och det gör inte jag heller. Du gillar inte våtservetter och inte jag heller. Däremot gillar du att ligga i the rock and play. Du gillar att suga på din napp. Hela tiden suger du på den.. och hela tiden ramlar den ut. Det måste vara jobbigt att tycka så vansinnigt mycket om något som hela tiden försvinner. Du älskar när din pappa håller i dig och somnar direkt när han har dig på sitt bröst. Du tycker om att sova med din högra hand mot ditt öra. Du sträcker på dig i sömnen, gnyr och skakar på huvudet, så som de gör på tecknade filmer.
De första tre veckorna sov du hela tiden. Nu är du vaken på morgonen och på kvällen. Jag visste inte att spädbarn var så djuriska. Men det har du också lärt mig. Alla dina ljud! Du grymtar, snörvlar, andas högt, snarkar och skorrar. Om jag lägger dig på mitt bröst så ålar du dig upp och hamnar tillslut vid mitt huvud där det tar stopp och du börjar skrika. Tror du instinktivt letar efter bröstvårtan. Du känns ofta mer som ett djur än ett barn.. om man nu kan särskilja de två.
Jag är stolt över dig, jag myser när tanter och gubbar stannar och beundrar dig. Då känner jag att HAN ÄR MIN! MIN MIN MIN! Jag gillar att prata om dig och det känns som om mitt huvud inte kan ta in någon annan info än din nu just nu. Jag glömmer bort vänner, glömmer bort att äta och dricka. Glömmer bort allt annat för det känns trivialt. Men jag tror jag kommer minnas denna tid med lite sorg ändå, att jag inte tog tillvara på tiden tillräckligt. Att jag var för fokuserad på tvätten, disken, hundarna. Att jag inte gav dig all min tid.
Din pappa och jag har fått en annan relation sedan du gjorde oss till en familj. Förut var det vi två och nu är det vi tre. Det är stort. Din pappa älskar mig mer nu. Han sa ”I love you” till mig innan du kom. Nu säger han att han älskar mig och ”I adore you”. Tror han inte förstår att han har hjälpt till att skapa dig utan att det är jag som gjort hela jobbet. Det känns som vår kärlek har blivit ännu djupare och starkare. Det är konstigt, innan så hade jag nog sagt att älska någon är EN känsla. Att det är det maximala. Älskar man någon så kan man inte älska mer. Men jag hade fel. Jag älskade din pappa och han älskade mig, men nu avgudar vi varandra. Du tog oss till en ny nivå.
Det är samma med min kärlek till dig. Jag känner varje dag att jag älskar dig mer än vad jag gjorde igår. Att jag var otillräcklig och ointresserad igår om jag jämför med hur jag känner idag. Att om du skulle försvinna eller bli sjuk så skulle jag bli galen. Att jag aldrig skulle kunna återkomma. Att jag skulle behöva göra som i eternal sunshine of the spotless mind, bara radera allt för att kunna gå vidare. Du är det största som hänt och även om vi fortfarande lär känna varandra, inte alltid förstår varandra så känns det som vi gör det ihop.
