Blir (nästan) skrämd
Adrian har fått nytt jobb. Han har pratat om det ett tag och jag har hjälpt honom att ta beslutet. Han är verkligen glad att ha någon smart person som jag att bolla med när det gäller så här viktiga saker. Nu i dagarna har han varit på intervju och de ville ha honom utan att blinka, fastän de inte hade några platser lediga egentligen. Bara för att han är ett “geni” i deras bok. Utan att jag alls frågat om det berättade han om hur mycket pengar han får i startbonus. Han får 350.000 kronor på en gång bara för att han börjar jobba hos dem. När han varit kvar ett år får han 350.000 kronor till i aktier. Ovanpå detta en fet lön som är ännu högre än den han hade på gamla jobbet, samt årliga bonusar. Tjena. En startbonus motsvarande en normal människas årslön… Jag blir nästan rädd. Men mest av allt är jag såklart glad för hans skull att han nu kommer att få ett roligare jobb.
Han har gjort klart för mig att jag inte behöver jobba mer. Jag kan bli hemmafru, ta hand om hushåll och barn (självklart har han råd med ett till barn utan att behöva fundera på det) eller fortsätta jobba, förverkliga något drömprojekt, jobba ideellt osv. Upp till mig. Det enda han oroar sig för är om jag kommer att bli uttråkad om jag inte får använda hjärnan tillräckligt mycket. Men alltså, min lön kommer ju vara en fis i rymden känns det som! Adrians utgifter också sen, de är inte att leka med. Han är ju inte sniken om man säger så utan han tycker om lyx (mest då boendet). Han pratar gärna om det också, han är inte blyg eller ödmjuk när det gäller sådant här (det är inte till att skryta i hans kultur).
Så i stället för att känna mig lättad för att jag snart kan göra precis vad jag vill utan att behöva oroa mig för ekonomin så sitter jag här och undrar hur lilla jag kan bidra alls till detta. Hur jag ska kunna ställa om min hjärna från att ha varit sparsam till att tycka det är okej med löjligt höga och, som man kan tycka, “onödiga” utgifter. Man får ju lite komplex också, minst sagt!
Apropå något liknande så har tydligen Oliver träffat någon. En läkare av tjeckisk härkomst. Man kan ju inte låta bli att tänka “lika barn leka bäst”. Varför vill en sådan som Adrian ha en sådan som jag? Jag är ju bara, typ, en normal människa. Jag tog faktiskt upp det med honom vid ett tillfälle. Han gjorde klart att han helst inte ville gifta sig med en karriärkvinna eftersom den personen då inte skulle ha så mycket tid över. Han har aldrig dejtat någon tjej som kommit ens i närheten av hans lön så han funderar inte ens över det. Sedan tyckte han inte att yrken som enligt samhället är högt ansedda nödvändigtvis måste innebära att man är en fantastik människa eller kan bidra med mycket till ett förhållande. Han behöver inte titlar eller andras stämplar för att avgöra vad han ska tycka om en person.
Jag har svårt att ta in att han är så himla laid back angående de här sakerna. Men jag ska försöka smälta det här, reda ut kulturkrockarna i min hjärna och se det hela med hans ögon. Försöka glädja mig i stället för att oroa mig.
