M’s tankar i väntan på blod

M kom hem från skogen med en ny blick och en liten rynka i pannan.
Så, efter middagen lirkade jag ur honom tankarna.
Det visade sig att han funderat på våra frysta embryon. Han har grubblat över mina många missfall innan vi träffades. Och såklart tyngts av det besked vi fick igår, parat med immunologibiten läkaren och jag pratade om.
Han känner sig inte särskilt pigg på att tina några embryon utan att vi först tar reda på vad det är som orsakar denna embryodöd. Han vill inte göra några försök utan att vi gör seriösa försök att undersöka om det är några galna antikroppar som gör att jag, detta inräknat, haft 12 missfall.
För om det är det, så spelar det där med vår/någon annans genetik ingen roll.
Och att göra två försök till (när vi egentligen sagt att detta skulle vara det sista) för att få två missfall till, känns inte särskilt kul för någon av oss.
Det gör oss bara ledsnare, tröttare och pankare.
Då kanske det är bättre att sätta punkt och låta någon annan få våra eskimåer?

Det var tungt att höra även om jag är redo att hålla med.
Oddsen är så in i helvete emot oss.
Emellertid vill jag processa hela den här skiten i lugn och ro, och gärna inte medan jag väntar på att stöta ut två embryon.
Någon dag snart ska jag mejla kliniken om deras syn på det här med immunologi, men under tiden skulle jag bli mycket glad om ni med allt ert kunnande vill berätta det ni vet -
vad ska vi leta efter, vilka tester tas, hur går vi tillväga, vad kostar det, görs det överhuvudtaget i Sverige?
Det enda jag finner på nätet är nämligen gamla trådar om läkare i Grekland, England och Danmark, och jag vet ärligt talat inte om jag vill åka utomlands för en utredning.
Orkar jag grotta i detta överhuvudtaget?

Hur känner ni inför detta?