En ny version.

Hur många sorger ska man orka med? Hur många uppgångar som följs av totala nedslag om och om igen, kan man resa sig ur och ifrån? Det är verkligen fascinerande vilken överlevnadsinstinkt människan har. Hur omöjligt allting kan kännas, men ändå så finner man alltid en väg ut. Det enda jag vet säkert är att tiden lagar det mesta. Kanske inte allt, men det där absolut ondaste som river och sliter i ens hjärta varje vaken sekund. Den där ångesten, ensamheten och saknaden som gör så ont att utstå, den blir mindre och mindre med tiden. Jag vet det. Jag vet att det som jag sörjer just nu, om några år bara kommer att vara ett minne och en erfarenhet som jag tittar tillbaka på. Tittar tillbaka och konstaterar att det var då, och att jag kom över det med. Det är så det fungerar. Man får nog inte mer än vad man klarar av. Eller så är det så enkelt som att man inte har något val. Det kan ju faktiskt göra så ont att man inte tror att man ska överleva. Men på något sätt så gör man det ändå. För att man måste.
Hur hårt saker och ting än har tagit, så har jag aldrig ångrat något. För, vem vill vara utan allt det som gör dig till den som du är idag? Även om jag just nu inte är den absolut bästa, gladaste och socialaste Malin så vet jag att jag nu åtminstone är den absolut starkaste Malin hittills i livet. Jag läste någonstans något om att man liksom uppgraderar sig själv efter varje tragedi eller livsomvandlande kris. Man blir helt enkelt tvungen att bli en ny version av sig själv. En Malla 2.0. Med alla de nya erfarenheter som nu ligger i min ryggsäck. Jag är inte längre samma person som innan detta hände. Utan en möjligtvis starkare och klokare person med en hel del nyttiga erfarenheter. Jag kommer aldrig att glömma och jag kommer heller aldrig att döma någon som varit med om detsamma som jag. En ny version av mig själv. Den kommer att vara ännu bättre än den förra, helt klart. Lite mer tillslipad och finjusterad. Precis som ett CV för livet.
Jag tror att man ska ta vara på de där stunderna av insikt då man faktiskt kan tänka klart och titta tillbaka för att konstatera. Att rent av acceptera smärtan som den är. Ja, jag tror att man måste ge upp sin fasad och bara tillåta sig själv att vara sådär ledsen som man faktiskt är för att kunna gå vidare. Jag har nog tillslut insett att den här ensamheten måste få ta sin tid. Av min tid.