FALLING FEATHERS – HAWTHORN.

Jag har burit Alvar i sjal sedan första dagen. Vi hade inte med oss någon vagn till BB utan packade bara ner en trikåsjal när vi skulle till förlossningen. Redan som gravid kände att jag ville vara så nära jag bara kunde efter att han hade kommit ut ur magen. Det var brittsommar den dagen vi skulle hem från BB. Vi tog en omväg, promenerade ner till vår kolonistuga som ligger nedanför SöS för att hälsa på min mormor. Sedan gick vi längs med Årstaviken och den känslan går knappt att beskriva, solen sken och jag gick med världens minsta lilla knyte PÅ min mage istället för inuti. Hand i hand med Fredrik på väg hem tillsammans med VÅR bebis, det var perfekt.

Aaaanyways, Alvar fick kolik när han var två veckor gammal och då var det bara att glömma det här med vagn, eller vagga, eller vad som helst som inte var uppe i famnen. Då var jag extra glad att jag hade sjalen. Efter ett par månader blev det för tungt för mig med trikåsjal och jag var redo att gå över till en vävd sjal. En helt ny värld öppnade sig för mig. För mig som har ryggproblem är det ultimat med sjal, jag får ont på en sekund när jag bär runt på honom utan sjalen, det är alldeles för oergonomiskt. Jag får mycket mer ont med vagnen också har jag märkt, jag tror att det beror på den konstiga, krumma, skjut-positionen som man har när man kör vagn. Men framförallt, att få vara NÄRA helatiden är underbart <3.