Gulleplutt.

Det är ändå något visst med min lilla tjockmagade minsta, sista. Hans kinder är så där svala och lena, hans läppar fuktiga och hans blick… han ser både trött och pigg ut samtidigt. Hans genomblonda hår är en enda oreda, vecken på armarna får aldrig gå över och det där fantastiska förhållandet 1:2 mellan huvud och ryggtavlans bredd… Alltså jag kan inte få nog!

Igår fyllde han två år. Hur gör man för att stoppa tiden? Jag vill bara krypa ner under täcket, ha honom och hans nalle under vardera armen och ligga där och njuta av tillvaron med konversationer som bara är en eller kanske två ord i följd. Måste han bli lång, komma i målbrottet och prata om saker jag inte förstår mig på och få lurviga ben och sticksig haka? Verkligen?

Odd fick tre små bilar, en liten sparkcykel med tre hjul, böcker om fordon, lite räls till Duplo-tåget, boll och sandlådegrejor, en badleksak och en snurra som spinner fort i vinden. Han var så nöjd med sin dag även om den började för honom mycket överraskande med att hela familjen kom in och störde honom i hans enmansshow genom att sjunga högt och Ja må han leva!