Något äldre.
Vi åkte hem till farmor igår. Det har legat länge som ett stort mörkt ‘måste’ över min tillvaro. Jag har försökt boka in mig hos farmor många gånger, hon bor nära, bara 10 minuter bort med bilen. Jag har svårt att hitta tider som passar. Hon bor inte tillgängligt och i min familj har vi lite sådana premisser att arbeta utifrån. Jag arbetar bara deltid men har att göra som om det vore en heltid. Det är svårt att hinna kompa runt lunch för att göra något ickeakut. Kompa för att reparera bilen med trasig ramp har gått före. Flera gånger så har jag fått ställa in på grund av sjuka barn och i sviterna av det har dagarna gått. Någon gång när jag försökt bjuda in mig själv så har farmor sagt nej för att hon har väntat annat besök eller haft städerskan på besök den dagen. Det har helt enkelt dragit ut något alldeles väldigt och det var sensommar när jag var på besök senast. Kanske var det september?
Min farmor fyller år snart. Etthundratvå år. Sedan hon skadade sig i armen för två år sedan så har hon som varit självgående och hon som haft vinden i håret blivit… ja… hon har blivit en mörk skugga. Hon som hade lusten har alla åren hunnit i fatt. – Men det! Hon är hundra och mer! Hon är fantastisk! envisas folk. Och visst. Min farmor är fantastisk, eller hon var det. Minnet av henne är Fantastisk Farmor. Men det här är inte min farmor liksom. Det här är en person där livet passerat bäst före. Jag tror hon har riktigt tråkigt. Riktigt riktigt tråkigt. Det gör mig ledsen.
Jag tror farmor är färdig. Med livet.
Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
