Skav i assistansen.

Jag är dödstrött. ‘

Tre intensiva arbetsdagar är över.

Och stressen, eller kanske oron, inför Melvins tandläkarbesök med tandutdragning är över. Jag har peppat med både det faktiskt förloppet och lite olika metoder för att hantera rädsla. Strategierna är inte nya men vi kör alltid några omgångar med förberedelser inför saker som brukar kännas jobbigt. Den ena metoden mot rädsla är att föreställa sig någon oerhört frän attack a la TV-spel mot det man känner sig rädd för. Stora explosioner, grön rök och lavaeld och två tusen superelaka myggor i en svärm, eller vad det nu är som krävs för att det man oroar sig för ska besegras. Den andra är att se till att andas ordentligt. Dessutom har jag mutat honom med en begagnad Skylander-gubbe.
Allt gick väl! Mästare Melvin.

Men också är knuten i magen kring situationen med en av de senast anställda assistenterna löst. Av femton arbetspass har bara sex kunnat genomföras, de andra passen har assistenten varit sjuk. Några gånger har han meddelat sig med mycket kort varsel, bara någon timma innan han skulle börja. Någon gång har assistenten varit 25 minuter sen utan att höra av sig. Och så var det mycket mer besvärande med rökningen än jag trodde. Allt luktade. Mitt hem, Melvins rum. Melvin ogillade att hamna i fimpig famn. Det har också blivit lite skruttigt med kommunikationen, assistenten har inte svarat på mail om rutiner, arbetspass och så vidare. Men också så har det fungerat lite sisådär mellan assistenten och Melvin. Assistenten har många års erfarenhet av att vara just assistent, han har en bra inlevelse, ett gott perspektiv, han är vänlig och lösningsorienterad gentemot Melvin. Men ändå har Melvin blivit allt från ledsen till irriterad till arg. Jag antar att det var det där suddiga luddiga som man liksom inte riktigt kan beskriva: kemi. Eller bristen på -.

Så igår kände jag att det var dags att ta ett samtal om allt. Jag tycker det kan vara lite jobbigt att ringa. Och det är inte så himla kul att komma med kritik. Men jag var väl förberedd och samtalet blev bra. Assistenten fick i uppgift att tänka över om han var intresserad av en fortsättning och i morse hade jag svaret. En uppsägning. Han sa aldrig varför, att han gillade oss alla. Jag tror det kan vara mitt krav på en rökfri arbetsplats som var en anledning.

Personligen hade jag nog valt, om jag fick välja, att vi skulle göra ett par tappra försök med alla förväntningar klargjorda, och att vi skulle utvärdera situationen därefter. Det är svårt att hitta någon som inte ”känns” hemma. Han hade den egenskapen, även om det inte riktigt blev så, eftersom jag hela tiden kände att jag fick vakta hur dagen förlöpte, för att hjälpa Melvin att reda ut sådant som kändes i honom. Han är snart elva år och hans diplomatiska skills är därefter. Men nu är i alla fall skavet borta och det är dags att trampa vidare, söka efter en ny assistent, igen.

Det är en evighetsmaskin, jag har förstått det.