Två till.

I veckan anställde vi den femtioelfte (och faktiskt också femtiotolfte) assistenten. Vi har en stadig trupp om sex personer där två är timmisar som gör rätt få timmar och en är just nu föräldraledig. För att klara sommarens semestrar och täcka upp för den där föräldraledigheten och vara förberedda för när en av de mest pålitliga i höst ska jobba mindre och plugga mer, så var det tvunget att nyanställa och när nu fler än en av dem vi intervjuade verkade bra så fick det bli två av tre.

Om jag kikar på listan över anställda, också tidigare anställda, så är det några fina men egentligen mest allt från roliga till patetiska historier. Jag har ju lärt mig nu att minst hälften av alla nyrekryterade faller bort så i bästa fall har vi en av dem här kvar även när hösten kommer. En av dem känns riktigt bra, som en till av den som arbetat längst hos Melvin. Han har som bisyssla ett eget företag som förmodligen inte kommer bli lönsamt förrän om länge, om någonsin. Per-fekt!

I väntan på att alla papper blir klara och att bredvidgångspassen burit frukt så blir det en sabla massa assistanstimmar som tillfaller oss föräldrar. Framförallt Melvinspappan. Han har inte släppt det här med att själv vara assistent, han vill ha ett visst antal timmar per månad. Jag vill helst inte alls. Men i juni går det hittills inte ihop sig och det är väl oklart om någon av de nyanställda kommer att vara självgående tills dess, jag måste. Jag kan till exempel inte lösa assistansen flera av mina arbetsdagar. Det är då det känns oerhört tacksamt att ha en förstående arbetsgivare. Jag orkar inte ha dåligt samvete. För det också.