Viltsafari på Bolmsö

Nu har jag varit på viltsafari!

Eller… egentligen har jag varit på en kvällspromenad med Korvhunden men när man går kvällspromenader med en Korvhund här på Bolmsö så är det som att gå på viltsafari… Helt jäkla underbart! Det är så skönt att ha flyttat ut på landet igen. Vi bodde ju på landet tidigare men så flyttade vi till Ör och vi märkte ganska snart att vi saknade tysnaden, stillheten och att få vara ifred.

Nu har vi det igen och det är så sjukt underbart.

Ikväll när vi gick vår promenad så träffade vi först på ett modigt rådjur som, trots att jag hade Korvhunden med mig, stannade kvar på ängen ända tills vi var bara 10 meter ifrån den. Då skällde det på oss och skuttade iväg en bit. Hon vände sig om och tittade på oss igen, skällde ett par gånger till och hoppade sedan in i skogen.

Antagligen så förstod hon att Korvhunden var mer av en soffpotatis än en jakthund och därför passade hon på att stå kvar och retas lite. Korven brydde sig inte ett dugg om henne när han såg henne. Inte när hon skuttade iväg heller men sedan när vi kom fram till där hon skuttat över vägen så blev Korven helt galen och sprang omkring och skällde och ville visa att han minsann var en fantastisk jakthund.

Jo vars…

När vi gått en bit till så träffade vi på ännu ett rådjur men det stod bara och tittade på oss när vi promenerade förbi. Sedan fortsatte hon beta och ignorerade oss. Jag försökte ta ett kort men det var så långt ifrån så min mobil ville inte alls få till någon bra bild. Ni får en rådjursbild från en annan promenad istället:

När vi gått en bit till så träffade vi på en hjort. Det är faktiskt första hjorten jag ser här på Bolmsö. Snäll som hon var så lät hon mig stå och njuta av henne en stund innan hon studsade iväg. Och ja – hjortar studsar liksom, de hoppar inte fram som rådjur. De studsar som om de hade en studsmatta fastsatt under varje klöv. Hur sött som helst! Den förmågan skulle jag haft häromdagen när jag var instängd i mjölktanken…

Jag önskar att jag hade hunnit filma henne, men precis när jag stuckit handen i fickan för att ta upp mobilen så studsade hon iväg. Medan jag suckade resignerat och vände mig om så såg jag att det stod en älgko på min andra sida och tittade på mig. Så jag fotade henne istället. Det blev ingen bra bild eftersom det började bli skumt ute men här står hon i alla fall.

Stolt och vacker. Jag kände igen henne för jag har träffat henne förut på ungefär samma plats. Jag hälsade på henne och talade om för henne att hon var vacker men tydligen uppskattade hon inte mitt smicker för hon vände helt om och stegade iväg med långa kliv mot skogen.

Nästa gång kanske jag ska skippa ”vacker” och tala om att hon är ”intelligent och ståtlig” istället? Kanske det behagar damen bättre?

När vi kommit halvvägs på väg hemåt igen så hoppade två små harar omkring på ängen bredvid vägen. När de upptäckte oss så fällde de dock ner öronen och tryckte sig ner mot marken och vips så såg vi dem inte längre. Fegisar.

Nu var vi nästan hemma men safarin var inte riktigt slut än. På åkern bortanför vårt hus gick tre stycken kanadagäss och två tranor. Tranorna tutade och promenerade omkring precis som de brukar göra och ignorerade oss totalt. Precis som de brukar det också.

Den ena kanadagåsen var en hane och han tyckte tydligen att jag såg ut som en gås jag med – för han lät och gjorde sig stor och ståtlig medan han studerade oss ingående.

Eller så var det Korvhundens svansföring som imponerade stort på honom.

Jag vet inte vilket. Men han verkade väldigt kärlekskrank…

Det hade varit roligt om Bonden hade kråmat sig på det viset för mig istället för en okänd kanadagåsherre… Men det var många år sedan. Nu förtiden är jag glad om han åtminstone tvättar händerna när han kommer in från lagårn.

Man får vara glad för det lilla liksom.