kanske mitt mest förvirrade/förvirrande blogginlägg någonsin

Luften håller andan. Det är en söndag i Berlin i väntan på ett åskoväder. Jag vet inte om jag behöver fler urladdningar. Det är allt mina sommarmånader har bestått av – urladdning efter urladdning, utan eftertanke. Och snart nog har allt känts precis lika kvavt igen, lika tryckande mot min hud. Nu blåser vinden hårt genom trädkronorna som redan är gulnande, torra löv prasselvirvlar över dammiga trottoarer. Åskan vibrerar i stillheten mellan husen, närmar sig. Regnet är inte här än.

Jag går runt och tänker på kärlek. Jag tänker på sex. Jag tänker på läppar mot hals men ännu mer på läppar mot kaffekopp och ögonen där ovanför. Blicken som ser rakt in, förstår utan ett ord – genomklyschigt och sönderromantiserat – men jag undrar om någon någonsin behöver mer än det. Kanske är det vad jag tänker bara för att jag för tillfället inte har det, bara för att det är så skönt att få tro på att det finns en konkret lösning. Möjligtvis är jag bara en hopplös romantiker. Jag tänker på förälskelse som sinnesförvirring, önskar mig galnare. Jag tänker på orden älska och knulla, att de ibland används för att beskriva samma företeelse, att jag aldrig använder något av orden. Jag tänker på avskiljningar och gränsdragningar, försöker förstå när förälskad blir kär blir att säga jag älskar dig blir att någonting förändras blir att allt tar slut. Jag tänker på att utesluta och inkludera, jag tänker på tvåsamhet och relationsanarkism och öppna förhållanden och vänskapsrelationer. Jag tänker på hur mycket som är vackert i teorin men inte fungerar (för mig) i praktiken. Jag frågar mig om någonting någonsin fungerar (för mig). Jag stirrar så länge på ordet fungera att det upphör att se ut som ett riktigt ord. Jag tänker på svartsjuka, försöker bestämma mig för om den känslan enbart är destruktiv eller också eftersträvansvärd (är det inte fascinerande att något kan kännas så magiskt att bara en antydan om att det kanske inte alltid kommer att förbli lika magiskt gör fysiskt ont?). Kanske är det så att jag förälskar mig i alla män jag någonsin kysser, kanske är det så att jag inte förälskar mig i någon av dem. Kanske är det så att känslan av ensamhet är konstant, kanske kan ingenting någonsin vara tillräckligt.

När jag var nitton år skrev jag att jag tror att livet har ett inneboende tomrum, att människor kan drivas till galenskap av att försöka fylla det tomrummet. Men samtidigt frågar jag mig vad vi annars ska göra? Kanske existerar det inte ens något tomrum, kanske är det bara mitt sätt att försöka beskriva något helt annat, vad jag tror att vi behöver för att vilja leva, för att vilja vakna imorgon också: förhoppningen om att det finns någonting mer, någonting värt att kämpa för, någonting som vi ännu inte har hittat. För om vi ständigt kände att allt redan var gjort och att livet aldrig kommer att bli mer än det här, då skulle det väl heller inte finnas någon anledning att fortsätta andas? Eller så är tomrummet som jag då försökte beskriva helt enkelt det avstånd som vi ständigt måste bära med oss, avståndet mellan oss och andra människor, det omöjliga i att någonsin hamna helt utanför sig själv och förstå en annan människa fullkomligt.

Åskovädret dundrar fram över takåsarna, de berlinska gatorna dränks av ett ösregn, och med regnet kommer nattens mörker.