Dagens minnen
År 2012/2013 kan ha varit dom häftigaste åren i mitt liv. Idag sitter jag här med ca 2 års erfarenhet av att vara förälder. Det pratades om jobbiga nätter, tuff förlossning och en omställning som heter duga. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har varit lätt alla gånger. Det finns tillfällen då jag har känt mig otillräcklig (framför allt nu när jag börjat studera) men jag har verkligen insett att det finns inga lämpligare och bättre föräldrar till Molly än just mig och Hugo. Vi förstår varandra. Vi har format vår dotter till den hon är idag och omsorgen från min sida började den dagen som jag såg ett plus på graviditetsstickan.
Molly var inte planerad och jag skulle inte säga att jag njöt av att vara gravid. Det var mest tungt och jag bara längtade efter den lilla som låg där inne. Det som jag i efterhand tyckte var coolt med graviditeten var hur mycket som hände med mig. Det blev en utvecklingsfas, en situationsfas och jag befann mig i någon slags limbo. Jag var tvungen att lämna min gamla identitet bakom mig men samtidigt ta med en liten del för att kunna möta det nya. Det kändes som att man befann sig på tröskeln mellan det gamla och det nya. Helt plötsligt kunde jag inte identifiera mig med mitt gamla jag och jag hade ingen aning om hur mamma Paula skulle bli heller. Nu när jag studerar till sjuksköterska kopplar jag den omsorgen till den omsorg jag själv gör till mitt barn. Det är mycket lättare för mig att förstå genom att dra en koppling till mig själv och jag har insett att jag har en själ som är full av omsorg. Det är det jag ska syssla med, det är där jag kan göra nytta.
Men hur kom man ur den här limbon där man inte längre visste in eller ut? Hur stärker man sig i sin föräldrarroll? Varför drabbades inte jag av förlossnings depression? Jag skulle inte vilja påstå att jag kände ett last av kärlek när Molly för första gången las på mitt bröst. Jag minns att jag tänkte ”Oj så mycket hår”. En timme efter förlossningen satt jag och kände mig nyfiken på den här lilla damen som skulle komma att bli det viktigaste i mitt liv. 5 timmar efter förlossningen låg hon fortfarande i min famn och jag fortsatte att betrakta henne. Från första stund kände jag mig som en hök. Jag kanske inte visste om jag älskade henne men inget ont ska hända den här människan för det är min människa. Jag reflekterade aldrig över något stort i början utan tog dagen som den kom, lärde känna Molly och det tog inte alls lång tid innan jag blev förälskad. Men jag minns att jag blev kluven, för alla andra hade ju sagt att man älskade sitt barn från allra första stund och jag tyckte mer att det såg ut som en liten utomjordning när vi för första gången träffades.
Jag tror att människor förmåga att anpassa sig till ett förnämligt livssammanhang har och göra med hur man själv har blivit uppväxt och jag kommer ifrån en familj med många som älskar och stöttar mig. Min familj är en stor, stor del av vem jag är idag och ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag börjar bli en kopia av min egna mamma. När Molly kom till mitt liv så kände jag att det här med barn är det häftigaste, roligaste och lyckligaste som jag någonsin har upplevt. Det föll så naturligt allting runt omkring så att man inte ens tänkte på ”hur identifierar jag mig själv”. Ett nytt jag växte fram och jag är djupt tacksam för att jag har min dotter och Hugo.
En gravid Paula
