När olidlig väntan blir obeskrivlig lycka

Vi satt i syslöjdsalen efter skoldagens slut. Vid varsin av de två vävstolarna och vävde på våra mattor. En av klassens snyggaste killar och jag. Han är för övrigt den första jag kysste på riktigt, i en träkoja i skogen ovanför vår dagmammas hus. Då gick vi i andra klass men när vi satt där och vävde gick vi i sexan. Och det var då jag blev hämtad av en lärare, eller om det var rektorn, och fick reda på att det hade hänt.

”Jag kom in!” jublade jag till honom, en av klassens snyggaste killar, och han log med hela ansiktet. Och högstadiet blev en tid fylld med körsång, gehörslära och rytmiklektioner.

Det var juli och timmarna krånglade sig fram i herrklädesbutiken. Göteborg dallrade av sommarhettan. En dag låg brevet där på hallmattan. Jag sprättade upp det med darrande fingrar, drog långsamt pappret ur sitt kuvert.
”Antagen”
Nu väntade tre års studier en sisådär 150 mil norrut. Och jag dansade ut i det enorma vardagsrummet.

Jag stod utanför universitetets konsertlokal när telefonen ringde. Vi var mitt uppe i förberedelserna för den stora radiosändningen av SMASK, Sveriges Musikakademikers Sångkåntest. Samtalet kom från Stockholm och Radiohuset. Chefen på P3 Nyheter berättade att de gillat mig på intervjun och undrade om jag skulle vilja jobba hos dem under sommaren. Jag blev så lycklig att jag gjorde min mest värdelösa löneförhandling i hela mitt liv.

Det är februari 2013. Jag kan inget mer göra. Allt är gjort. Arbetsprov, en första intervju, en andra. Det är jag och två andra kvar och nu är det bara att vänta. Jag klarar inte riktigt av att fokusera, streckkollar på Downton Abbey istället för att göra allt jag borde. När telefonen ringer är jag mitt i ett sms och jag är inte säker på att jag har skickat det än. Så fort jag lagt på skriker jag rakt ut av glädje och sedan ringer och sms:ar jag alla som varit med mig hela vägen. Hela vägen sedan ansökan skickades in i december.

Och idag, idag börjar jag.