Rökighet kontra torvighet

Den här kvällen hade vi flera jubiléer att fira. Dels var det nästan exakt på dagen fem år sedan som the Rough Set hade sin första sammankomst. Dels skulle vi någon gång under kvällen provsmaka vår 200:e whisky.
Kvällens tema var rökig whisky och det var meningen att Jöran skulle berätta lite om skillnaden mellan rökigt och torvigt. Själva var vi lite tveksamma till om det överhuvudtaget finns någon skillnad. I boken "Whisky classified" räknar exempelvis David Wishart upp tolv olika karaktäristika för whisky och en av dem är "smoky". Någon "peaty" nämner han överhuvudtaget inte. Rökigheten (även "peat reek" på engelska) uppstår när torv förbränns för att torka maltet. Detta görs genom att man i ett rum, kölnan, låter röken sippra upp genom det perforerade golvet och genomtränga det där utbredda maltet.
Nåväl, Jöran skulle räta ut begreppen för oss. Problemet var bara att han vid två-tiden på provningsdagen befann sig långt nere i Tyskland, vid Osnabrück, på hemväg från en av sina resor. Skulle han hinna fram ?
Vi andra tre gick ut lite löst med en japansk whisky, en 12-årig Yamazaki, som Kalle hade fått av en kompis. Den var mjuk och fruktig, med inslag av mint och päron. Lite karaktärslös, med kort eftersmak. "Mer sprit än smak" som någon sade. Inte tillstymmelse till rök.
Ardmore Traditional Cask hade däremot en svag rökdoft. Munkänslan var i början ganska rökfri. Det mest framträdande var en maltig sötma. Men sedan utvecklades röken och den levde upp till varubeteckningen "fully peated" på flaskan. Frågan var bara om det var röken de menade eller något annat, mer svårdefinierbart. När vi gick tillbaka till Ardmore senare under kvällen smakade den faktiskt väldigt mycket pepparkaka.
Den 10-åriga Longrow från 1995 hade inte heller mycket rök i doften, utan var snarare lite fruktig. Smaken var desto rökigare, nästan pepprig. En betydligt mer komplex whisky, med inslag av mint och choklad.

Nu stegrades rökigheten brant på provningen för nästa whisky på tur var den 10-åriga Talisker. En gammal favorit, som jag skrev förra gången, men numera en favorit på dekis ? Den doftar lika rätt som tidigare, men i smaken händer ingenting. Själv föredrar jag numera den 18-åriga varianten, som är betydligt mer sofistikerad och komplex.

En positiv överraskning var i stället den 18-åriga Caol Ila, som Olle hade köpt. Mycket rökig i doften och smakrik, med inslag av "rögad sill". Rund, oljig och munuppfyllande och faktiskt lättdrucken. Caol Ila ingår som komponent i många blended whisky, exempelvis Black Bottle och Johnnie Walker. Det är bara en liten del av den totala årsproduktionen som buteljeras som single malt.

Kalle hade också beställt en 18-årig Caol Ila på Systembolaget flera veckor före provningen då den fanns med i det ordinarie sortimentet. Men det kom ingen whisky, och nu är den helt borttagen från deras sortiment. Ganska svagt av annars pålitliga Systembolaget!

Vid det här laget hade vi kommit in en bra bit i provningen och Jöran ringde och berättade att han befann sig på färjan mellan Puttgarden och Rödby... och fortfarande hade vi ingen förklaring på skillnaden mellan rökigt och torvigt...

Rökigheten brukar mätas i antalet ppm fenoler där ppm står för parts per million. Den whisky som normalt brukar räknas som den rökigaste är Lagavulin, vars 12-åriga och 16-åriga whisky som säljs i handeln idag är gjord på malt med 50 ppm fenoler. Tyvärr (?) kommer rökigheten i Lagavulin att minska eftersom man numera använder malt med 35 ppm fenoler. I stället kommer Ardbeg att framstå som rökighetens mästare eftersom man använder en ny tillverkningsmetod där man använder mer av skalet i malten. Fenolhalten kommer då att stiga till 75 ppm i malten. Vad jag förstår bygger hela den här cask strength-serien med Ardbeg Very Young, Still Young, Almost There och Renaissance på den här nya tillverkningsmetoden.

Världens mest rökiga whisky just nu är troligtvis Bruichladdichs Octomore, med över 80 ppm. Den togs fram i oktober 2002 och det var bara fåtal privatpersoner som fick köpa egna fat från destilleriet. Men nu har tydligen Bruichladdich planer på att släppa en 5-årig Octomore till allmänheten i februari 2009. Sverige och Systembolaget kommer allt som allt att få 150 flaskor, till ett pris av 1 009 kr. Octomore 5YO kommer att ha en oöverträffad rökighet på inte mindre än 131 ppm....!

Åter till provningen. Ärligt talat brydde vi oss kanske inte så mycket om skillnaden mellan rökighet och torvighet längre... för nu radades den ena favoriten upp efter den andra!

10-åriga Ardbeg var distinkt söt i doften, nästan lite parfymerad. Rökigheten i smaken, eller torvigheten, var mycket kraftfull, den starkaste hittills under kvällen. Kalle var mycket entusiastisk, och vi andra höll nog med om att denna whisky förstärkte sin position bland de andra tungviktarna under kvällen.

Ardbeg Airigh Nam Beist var om möjligt ännu sötare i doften, med inslag av hallon och jordgubb (!). Eftersmaken var också rökigare och längre än den 10-åriga, som dock framstod som den mest balanserade och komplexa whiskyn av de två.

Provningen kom mer och mer att framstå som ett mästarmöte mellan de mest rökiga whiskyna från Islay. Det kändes nästan lite orättvist mot Laphroaig Quarter Cask att lägga den efter de båda Ardbeg. Den upplevdes som lite rundare i smaken än den 10-åriga Ardbeg, men inte lika söt. Men doften var definitivt rökigare.

Den 10-åriga Laphroaig var inte speciellt rökig i doften. Däremot mer torvig och medicinal i smaken än Quarter Cask.

Olles Laphroaig Cask 55,7 % var en häftigare, lite mer "dirty" variant än den 10-åriga. Liksom många andra whisky under kvällen var den förvånansvärt orökig i doften, mer fruktig och mintig och aningen salt. Någon tyckte att den blev bättre med lite vatten. Vi andra tyckte att den var bra som den var....

Då var det dags för supertungviktaren, Lagavulin. Den mest rökiga whiskyn i handeln idag är troligtvis Lagavulins 12-åriga eftersom ekfatslagringen gör den mer rökig än den sherryfatslagrade 16-åriga utgåvan. Jag hade lyckats få tag på Diageos 12-åriga specialutgåva för Friends of Classic Malts (Det är bara att gå in på hemsidan http://www.classicmalts.com/ , bli medlem och sedan privatimportera whiskyn genom din närmaste systembolagsbutik). Den 12-åriga har man under en kort tid kunnat få tag på i en cask strength-version, 56,4. % på Systembolaget. "Friends-versionen" är buteljerad till 48 % , vilket gör den till "a deep amber-coloured, mellow Lagavulin, richer-textured than the more intense cask strength Special Releases of the same age" enligt texten på flaskan. Doften var komplex, lite stickig med en del mörk choklad. Söt och fyllig smak med inslag av mint och choklad. Lång eftersmak.

Den 16-åriga klassikern hade mer kropp än den 12-åriga och var dessutom både torvigare och rökigare. Kanske också lite snällare mot gommen. Meningarna var delade om vilken av de båda som var godast.

Sedan avslutade vi kvällen med Ileach, en whisky som i reklamen har beskrivits som en riktig rökbomb, och som tydligen har fått en hel del lovord av Jim Murray. Helt klart var den rökig både i doft och smak. Men i övrigt kändes den väldigt tunn efter Lagavulin och de andra Islay-märkena.

Hur det gick med Jöran? Jo, han kom ungefär när vi hade kommit fram till Ileach, när det var dags att gå hem. Så det här med rökighet och torvighet får han bena ut en annan gång...