Krislådan

Att sitta i styrelsen för en organisation innebär inte enbart jobb med organisationens drift. Imorse fick vi alla ett mail om att en av våra medlemmar gått bort i en bilolycka. Under dagen har vi fått fram mer och mer information. Jag skulle få ett sms med namnet på den avlidne eftersom vi inte ville skriva ut detta i vår mailkonversation. Jag satt där och väntade på smset och hoppades innerligt att det skulle vara ett namn jag inte kände igen. Jag fick smset, jag visste vem det var. Jag vet vem killen var, vi pratade någon enstaka gång men jag påstår inte att vi var vänner. Men jag vet vem han var och jag vet att han var sjukt trevlig och jävligt glad hela tiden. Hela dagen har varit någorlunda udda för alla har liksom varit tagna av det hela, jag kände inte honom men om det hade varit en relation närmare mig hade jag förmodligen dött av sorg.
Jag tänker inte skriva ut några detaljer av ren respekt och imorgon ska vi sätta upp ett minnesbord i hans ära på kårhuset som får stå kvar veckan ut. Jag for ner på stan idag och köpte blommor, fotoram och en minnesbok som folk kan skriva sina hälsningar i. Sånna saker ska finnas i en krislåda som vi har snackat om ett tag på kåren. Första gången jag hörde det var i augusti, den har fortfarande inte ordnats. Igår var vi på en utbildning och krislådan kom på tal, folk undrade vad i helvete en krislåda var och jag förklarade att det är en låda med en fotoram, ett ljus, en bordsduk, en minnesbok osv för att kunna ta fram om någon inom kåren eller väldigt nära till kåren avlider. Imorse kom mailet. Det är banne mig sista gången jag pratar om den där krislådan. Jag köpte dubbla saker av allt för att det ska finnas en intakt krislåda i framtiden, jag hoppas att den aldrig kommer till användning igen.
Vila i frid.