Direkt från hjärtat…
Det här inlägget har jag filat på så länge. Men nu låter jag fingrarna knappra. I förrgår kväll satt jag och pratade med Denice och då kom allting fram. Om man har upplevt det själv, och är inbiten hästmänniska så kommer man förstå… Om man inte har det eller är det så kanske jag kommer få hat. Men jag tänker inte längre hålla tillbaka saker jag känner eller tycker för att jag ska vara rädd för vad andra tycker och tänker. Ridning, ridsporten är inte min starkaste sida. Jag är en glad amatör som ”bara” älskar mina hästar. Och det är grunden i allt jag gör.
Jag saknar Lalle. Så in i helvete att det gör ont i varje kroppsartär. Jag har valt att inte skriva så mkt om Lalle här, jag har berättat vad som hänt och tänker inte gå in på det mer. Han var skadad, en förslitningsskada som tog ett år utan ridning och tävling för mig. Detta år tappade jag allt. Jag mådde dåligt i stallet. Att se Lalle sakta men säkert förvandlas till något helt annat. Från att mötas av två förväntansfulla ögon med öronen fram till att han inte gick att hantera. Han stegrade i boxen och blev nästan farlig.
Varje gång jag gjorde något så fick jag hopp om att han kommer bli bra. Varje veterinärbesök, scinten, vi åkte fram och tillbaka, John kom ut många gånger, equi-Linda, ringde och skickade röntgen och scint till diverse veterinärer som skulle vara bra, te x Silvana- ja ALLT försökte vi. Att se sin häst vara avundssjuk och undra ”varför ska du inte rida mig mamma” varje dag DÖDADE mig. Jag dog inombords. Jag ville inte vara i stallet, jag tappade allt.
Med Lalle dog min gnista. Han var den häst som jag red bäst, han avgudade mig och han älskade mig. Och det är det som är så svårt att förklara. Jag vill att min häst ska älska MIG. Jag vill att min häst ska avguda mig. Den får gärna älska andra, den får gärna gå fint när andra rider…men ni förstår…jag har alltid haft en-manshästar och Lalle är det. Jag red honom bra, jag skulle kunna styra runt en stor bana i ögonbindel för jag kände varenda lite puls i hela kroppen. Jag kunde sända över mina tankar till honom och han lyssnade.
Jag har tänkt så mycket att hjärnan säkert börjat blöda, över hur jag ska göra med mina hästar. Vilka ska säljas? Vem ska vara kvar? Ska jag gå på magkänsla och hjärta eller ska jag tänka taktiskt. Jag har idag 5 (plus Doris) helt underbara fantastiskt fina hopphästar. Men… några av dom är inte en-manstypen.
Bambo, Håkan och Sanno älskar allt och alla. De bryr sig inte om jag kommer till stallet, om det är jag som rider eller om det är Denice som rider. Missförstå mig rätt, men jag saknar det där andra. Det är därför jag aldrig gett upp Corvara. Hon avgudar mig. Jag är hennes ledare och mamma. Hon lyssnar, iaktar och henne kan jag liksom ta en promenad och gå och prata med för jag vet att hon är ”med mig” och blir glad av en 10 minuters promenad med MIG. Det blir inte Bambo. För honom skulle det kvitta. Corvara blir glad och det blev Lalle också.
Laissa älskar mig också, jag vet det. Men Sanno, Bambo och Håkan är bara mer ”hästar”. Alltså oh det är så svårt att förklara, de är så enormt trevliga individer, de är personliga, underbara, keliga, gossiga, fantastiskt fina att rida… men..de är så med alla människor. De kan säkert bli helt underbara en-manshästar med någon, men det är inte samma känsla som med Lalle eller te x Corvara.
Just nu är jag enormt stressad eftersom jag måste sälja två-tre hästar. Jag älskar ALLA mina hästar, tro inget annat. Men det är bara Corvara som är hos mig som har DET som Lalle har. Laissa också, men jag har ju haft Corvara sen hon var 4 år och har en speciell relation med henne. Men hon är den jag tänker på, den jag längtar till. Och det är så sjukt för jag får sånt enormt dåligt samvete mot mina andra hästar bara för att jag tänker och känner så…. även om dom inte förstår hur mina tankar går så känns det som att jag per automatik inte ger dom allt, eftersom jag går omkring och är bitter/ledsen/sårad och inte har kommit över Lalle. Ingen häst i stallet kan jämföras med honom, de spelar inte i samma liga, förutom Corvara.
Och det jobbiga med Corvara är ju att hon är som hon är. Vet inte om det kommer går över eller ej. Men jag ger ALDRIG upp henne. Men paniken jag har över att jag vet att några ska säljas…det gör ONT i mig. Det gör ont att gå ner i stallet, jag känner mig nere och ledsen. Det stressar mig att jag inte kan bestämma, att jag måste sälja de som blir sålda. Tänk om det nu blir Laissa, som jag vet också har DET, min nya Lalle? För jag vet att hon kan bli det. Hon är Lalle fast ett sto och skimmel. Hon är så lik honom och påminner om honom så mycket. Och det är kanske därför jag tagit lite avstånd för henne också, för det är inte förens nu som jag kommit på det här. Jag kanske borde gå och prata med någon? Haha *nervöst skratt*.
Väldigt luddigt inlägg, men det blir nog er jag får prata med. Känner NÅGON igen sig? Hänger ni med, förstår ni vad jag menar? Det är sjukt svårt att försöka förklara känslan i ett kort inlägg såhär, men jag hoppas att det inte missförstås. Jag vill bara få ur mig detta, känns som att jag inte kan gå vidare från det här om jag inte pratar = skriver om det.
Jag har ju skrivit väldigt många olika saker och det är för att jag hela tiden velat och att det går upp och ner. Jag har försökt gjort ALLT för att inbilla mig och intala mig själv att Sanno är kopia av Lalle. Men det avslutas oftast med att jag är ledsen när jag ridit honom. För han är inte Lalle. Jag har intalat mig själv att Bambo är den bästa hästen för mig- han är ju den bästa i stallet, han är sjukt ståtlig, han har bäst resultat- självklart är han bäst för mig och den jag ska behålla? Men är verkligen ridsporten SÅ viktigt för mig? Är resultat och höga hinder viktigt för mig?
Svaret är väldigt enkelt. NEJ, det är inte viktigt för mig. Det betyder INGENTING. Det som betyder något för mig är all daglig stallvistelse, att kunna ha kul med sin häst varje dag, att vara ett team, att älska varandra. Jag känner just nu att jag inte har något som helst tävlingssug över huvud taget. Jag vill bara vara med mina hästar. Jag vill inte hoppa stora klasser. Jag vill mysa, pyssla i stallet, jobba med hästen från marken och träna.
Det tog ett tag att skriva detta inlägg. En stor klump i magen och tårar i ögonen. Det här inlägget betyder inte att jag fattat några hastiga beslut, att jag bestämt någonting utan det här är rena text direkt från mitt hjärta.
tack att ni lyssnade…kram Tyra
