Jag kan både vara kritisk och njuta, ibland av samma sak. (Tack för hjälpen, Jesus)
Något feminister ofta kritiseras för är att sönderanalysera, kritisera och inte "låta saker bara vara fina".
Den här inställningen springer ur ett ganska grovt tankefel - nämligen att vi människor bara skulle kunna ha en tanke eller en känsla i huvudet samtidigt.
Igår såg jag på Ola Salos variant av musikalen Jesus Christ Superstar i Malmö. Det var en fantastik upplevelse. Så himla bra musik och cool scenografi och duktiga sångare. Det var också provocerande, intressant, upphetsande, befriande och roligt.
Detta är inte samma uppsättning vi såg, de flesta sångare utom Ola Salo är utbytta, till det bättre tror jag!
Storyn för er som inte sett/hört den är Jesus sista vecka i livet, med den uttalade frågan "vilken skuld hade egentligen Judas i Jesus död?" som utgångspunkt.
En provocerande och problematisk grej är att det bara finns en kvinnlig roll, Maria Magdalena, och hennes två soloinsatser går ut på att hon 1. vill att Jesus ska ta det lugnt och sova gott så hon ska smörja in honom med olijor. Kvinnligt känsloarbete så det stänker om det. 2. sjunger om att hon är kär i Jesus, men nog inte skulle våga säga det för han är alldeles för speciell och cool för henne. Blä.
...men det är kul att hon får vara uttalat promiskiös: Han är en man, bara en man. Jag har haft så många män förut, på väldigt många sätt. Finns ännu ett?
En befriande och rolig grej är att Salos variant av musikalen är ännu mer queer än orginalet. Även i orginalet har vad som i genusvetenskapliga sammanhang skulle kallas för "queera läckage" - alltså att i en story med heterosexuella huvudpersoner läcker queerhet igenom på olika sätt: genom blickar, känslor och alternativa tolkningar av samma händelser. Det finns som sagt en kärlekshistoria mellan Jesus och Maria i musikalen (så som kan tolkas från bibeln), och den uppenbara förklaringen till att Judas förråder Jesus är politiska skäl, för att Jesus-kulten enligt honom gått för långt och det hotar dem alla. Judas gillar inte heller att Jesus har ihop det med Maria, bland annat eftersom hon är prostituerad och det sprider dåligt ljus över dem, men på scenen blir det också uppenbart att han helt enkelt är avundsjuk. "Du stöter bort oss andra" säger han, och puttar aggresivt Jesus och Maria ur sängen när han kommer på dem sovandes tillsammans.
Hela Jesus och Judas (eller Salos och Johanssons) interaktion är passionerad på scenen. De älskar och hatar varandra. I Getsemanes trädgård faller Judas och Jesus i varandras armar och kysser varandra djupt i några sekunder innan vakterna sliter isär dem.
Judas måste du förråda mig med en kyss? sjunger Jesus. Snarare lite hett hångel... tänkte jag.
Innan Judas tar livet av sig sjunger han samma slinga som Maria tidigare gjort, med djup desperation i rösten. Hur visar jag min kärlek? Allt jag vill är att vara nära.
Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker nog att detta snarare är en queer fors än ett litet läckage... Och mitt hjärta tar små glädjeskutt när jag inser att Salo som är bisexuell får spela en bisexuell Jesus på scenen; för hans skull, för min, för alla queers som törstar efter bisexuell synlighet.
En positiv grej var att den svenska texten var över förväntan. Jag har lyssnat på den engelska versionen med Murray Head och Ian Gillian sedan jag var liten, och det är ibland svårt att ens titta åt en annan version än den du är van vid. Dessutom sjöng de precis så rockigt och passionerat som jag tycker att de ska i denna musikal.
En härlig och högst subjektivt berikande grej är att hela uppsättningen, och framförallt gestaltningen av Judas, var extremt snygg. (Obs ej sångaren i videon som sagt) Alltså rent estetiskt, sexuellt, you name it. Nackdelen med att ha en lesbisk flickvän som sällskap är ju att du får noll förståelse för dina blossande kinder inför dessa pulshöjande män, men det är okej. Jag kan harborera denna känsla själv. Länge... Fler män borde ha nagellack, nättröja och långt hår. Tycker du inte det låter hett? Du var inte där.
En intressant grej är kontrasten mellan den Jesus som porträtteras i musikalen (och till stor del i bibeln) och den Jesus som används som politiskt slagträ i konservativa kretsar. Absolut inte bland alla troende, men bland många av de högljudda vars budskap når mig, får Jesus bli en symbol för den heterosexuella kärnfamiljen, för "renhet" och sexuell avhållsamhet och för att alla ska rädda/skylla sig själva och inte vara beroende av sociala skyddsnät. Vilket känns ganska absurt eftersom Jesus själv i mångt och mycket var en hippie som hängde med arbetarklass, prostituerade och sociala outcats, och predikade medkänsla och allas lika värde oavsett ekonomiska tillgångar...
Så, nu kanske ni undrar varför jag just redogjort för en hel musikal-upplevelse. Varför är det relevant? Nej, det är ju inte relevant. Inte för en feministisk blogg. För en feministisk blogg hade det varit relevant att skriva om hur kvinnorollen porträtteras - vilka patriarkala strukturer som skiner igenom, varför de fortfarande inte kan tänka sig att byta ut hälften av de icke bärande lärjunge-rollerna mot kvinnor, vad det innebär för historieskrivning och nutida förståelse av kvinnorollen att Maria jobbade eller inte jobbade som prostituerad och så vidare. Det hade varit relevant att ytterligare fördjupa sig i det queera läckaget, och vad det innebär att vi trots att bevisen stirrar oss i ansiktet i form av hångel och kärleksförklaringar, vägrar tolka folk som något annat än hetero. Men vem jag tyckte var snygg? Vad jag tyckte om den ljudmässiga kvaliteten? Hur jag som ateist tolkar symboliken kring Jesus i dagens samhälle? Om jag skulle rekommendera er att se den? Det är faktiskt inte ett dugg relevant. Men det betyder inte att jag inte reflekterade över dessa saker.
Att jag i vanliga fall väljer att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten. Att jag stör mig på hur kvinnor porträtteras i denna musikal betyder inte upplevelsen i sin helhet var negativ. Det betyder inte heller att musikalen var så bra att sexismen var okej "att ta". Jag tycker sexism är fel, och musikalen var bra. Inte ändå. Utan parallellt. Den var både problematisk och bra. Och medryckande och hemsk och fin och provcerande och upphetsande. Alla dessa känslor och tankar och analysnivåer kan samexistera inom mig, men jag uttrycker inte alltid dem alla.
Min värld är aldrig svartvitt eller särskilt enkel. Jag är mer än en sak, kan tänka och känna mer än en sak samtidigt. Precis som de flesta, inklusive feminister.
Ibland rinner frustationen över. Ibland pallar en inte att allt verkar vara genomsyrat av patriarkala strukturer. Ibland är det en coping-strategi att kritisera. Ibland är det en väg framåt. Och vissa saker är förstås äckliga rakt igenom och går inte att njuta av. Alldeles oavsett är den kritik vi framför gentemot något specifikt aldrig hela sanningen av vad vi känner gentemot hela vår omvärld.
Att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten, eller är oförmögen att "se det fina i saker". Jag kan både vara kritisk och njuta, ibland av samma sak. Visst är det ballt att vara människa?
Tack för hjälpen, Jesus aka Ola Salo, med att visa det.
/Zäta
Storyn för er som inte sett/hört den är Jesus sista vecka i livet, med den uttalade frågan "vilken skuld hade egentligen Judas i Jesus död?" som utgångspunkt.
En provocerande och problematisk grej är att det bara finns en kvinnlig roll, Maria Magdalena, och hennes två soloinsatser går ut på att hon 1. vill att Jesus ska ta det lugnt och sova gott så hon ska smörja in honom med olijor. Kvinnligt känsloarbete så det stänker om det. 2. sjunger om att hon är kär i Jesus, men nog inte skulle våga säga det för han är alldeles för speciell och cool för henne. Blä.
...men det är kul att hon får vara uttalat promiskiös: Han är en man, bara en man. Jag har haft så många män förut, på väldigt många sätt. Finns ännu ett?
En befriande och rolig grej är att Salos variant av musikalen är ännu mer queer än orginalet. Även i orginalet har vad som i genusvetenskapliga sammanhang skulle kallas för "queera läckage" - alltså att i en story med heterosexuella huvudpersoner läcker queerhet igenom på olika sätt: genom blickar, känslor och alternativa tolkningar av samma händelser. Det finns som sagt en kärlekshistoria mellan Jesus och Maria i musikalen (så som kan tolkas från bibeln), och den uppenbara förklaringen till att Judas förråder Jesus är politiska skäl, för att Jesus-kulten enligt honom gått för långt och det hotar dem alla. Judas gillar inte heller att Jesus har ihop det med Maria, bland annat eftersom hon är prostituerad och det sprider dåligt ljus över dem, men på scenen blir det också uppenbart att han helt enkelt är avundsjuk. "Du stöter bort oss andra" säger han, och puttar aggresivt Jesus och Maria ur sängen när han kommer på dem sovandes tillsammans.
Hela Jesus och Judas (eller Salos och Johanssons) interaktion är passionerad på scenen. De älskar och hatar varandra. I Getsemanes trädgård faller Judas och Jesus i varandras armar och kysser varandra djupt i några sekunder innan vakterna sliter isär dem.
Judas måste du förråda mig med en kyss? sjunger Jesus. Snarare lite hett hångel... tänkte jag.
Innan Judas tar livet av sig sjunger han samma slinga som Maria tidigare gjort, med djup desperation i rösten. Hur visar jag min kärlek? Allt jag vill är att vara nära.
Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker nog att detta snarare är en queer fors än ett litet läckage... Och mitt hjärta tar små glädjeskutt när jag inser att Salo som är bisexuell får spela en bisexuell Jesus på scenen; för hans skull, för min, för alla queers som törstar efter bisexuell synlighet.
En positiv grej var att den svenska texten var över förväntan. Jag har lyssnat på den engelska versionen med Murray Head och Ian Gillian sedan jag var liten, och det är ibland svårt att ens titta åt en annan version än den du är van vid. Dessutom sjöng de precis så rockigt och passionerat som jag tycker att de ska i denna musikal.
En härlig och högst subjektivt berikande grej är att hela uppsättningen, och framförallt gestaltningen av Judas, var extremt snygg. (Obs ej sångaren i videon som sagt) Alltså rent estetiskt, sexuellt, you name it. Nackdelen med att ha en lesbisk flickvän som sällskap är ju att du får noll förståelse för dina blossande kinder inför dessa pulshöjande män, men det är okej. Jag kan harborera denna känsla själv. Länge... Fler män borde ha nagellack, nättröja och långt hår. Tycker du inte det låter hett? Du var inte där.
En intressant grej är kontrasten mellan den Jesus som porträtteras i musikalen (och till stor del i bibeln) och den Jesus som används som politiskt slagträ i konservativa kretsar. Absolut inte bland alla troende, men bland många av de högljudda vars budskap når mig, får Jesus bli en symbol för den heterosexuella kärnfamiljen, för "renhet" och sexuell avhållsamhet och för att alla ska rädda/skylla sig själva och inte vara beroende av sociala skyddsnät. Vilket känns ganska absurt eftersom Jesus själv i mångt och mycket var en hippie som hängde med arbetarklass, prostituerade och sociala outcats, och predikade medkänsla och allas lika värde oavsett ekonomiska tillgångar...
Så, nu kanske ni undrar varför jag just redogjort för en hel musikal-upplevelse. Varför är det relevant? Nej, det är ju inte relevant. Inte för en feministisk blogg. För en feministisk blogg hade det varit relevant att skriva om hur kvinnorollen porträtteras - vilka patriarkala strukturer som skiner igenom, varför de fortfarande inte kan tänka sig att byta ut hälften av de icke bärande lärjunge-rollerna mot kvinnor, vad det innebär för historieskrivning och nutida förståelse av kvinnorollen att Maria jobbade eller inte jobbade som prostituerad och så vidare. Det hade varit relevant att ytterligare fördjupa sig i det queera läckaget, och vad det innebär att vi trots att bevisen stirrar oss i ansiktet i form av hångel och kärleksförklaringar, vägrar tolka folk som något annat än hetero. Men vem jag tyckte var snygg? Vad jag tyckte om den ljudmässiga kvaliteten? Hur jag som ateist tolkar symboliken kring Jesus i dagens samhälle? Om jag skulle rekommendera er att se den? Det är faktiskt inte ett dugg relevant. Men det betyder inte att jag inte reflekterade över dessa saker.
Att jag i vanliga fall väljer att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten. Att jag stör mig på hur kvinnor porträtteras i denna musikal betyder inte upplevelsen i sin helhet var negativ. Det betyder inte heller att musikalen var så bra att sexismen var okej "att ta". Jag tycker sexism är fel, och musikalen var bra. Inte ändå. Utan parallellt. Den var både problematisk och bra. Och medryckande och hemsk och fin och provcerande och upphetsande. Alla dessa känslor och tankar och analysnivåer kan samexistera inom mig, men jag uttrycker inte alltid dem alla.
Min värld är aldrig svartvitt eller särskilt enkel. Jag är mer än en sak, kan tänka och känna mer än en sak samtidigt. Precis som de flesta, inklusive feminister.
Ibland rinner frustationen över. Ibland pallar en inte att allt verkar vara genomsyrat av patriarkala strukturer. Ibland är det en coping-strategi att kritisera. Ibland är det en väg framåt. Och vissa saker är förstås äckliga rakt igenom och går inte att njuta av. Alldeles oavsett är den kritik vi framför gentemot något specifikt aldrig hela sanningen av vad vi känner gentemot hela vår omvärld.
Att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten, eller är oförmögen att "se det fina i saker". Jag kan både vara kritisk och njuta, ibland av samma sak. Visst är det ballt att vara människa?
Tack för hjälpen, Jesus aka Ola Salo, med att visa det.
/Zäta
More posts from
