"Men du har ju flickvän!" - Om den osynliga bisexualiteten

Sedan jag skrev här (i förbifarten) och på twitter om dels min glädje över Ola Salos bisexuella synlighet på scenen, dels min ogenerade attraktion till en främmande man, har jag fått några reaktioner i stil med "men du har ju flickvän!" eller "jag trodde du var queer!"
Vad handlar det här om egentligen? Först tänkte jag att jag kanske varit otydlig. Typ vilselett folk att tro att jag var flata. Det händer nämligen att jag benämner mig som det, eller framförallt benämner mitt förhållande som det, ofta i skämtsamma sammanhang där heteronormen väger tungt över mig, typ när matlådor diskuteras och stereotyper kryper fram: "Nä jag är inte vegan, det trodde du inte om en feministflata som jag va!"
Sedan tänkte jag att jag har inte alls varit otydlig. Jag har skrivit flertalet inlägg om män och heterokärlek där jag tagit upp egna levda exempel, jag är inte precis blyg i sociala sammanhang generellt och kan uttrycka min attraktion till både män och kvinnor när det kommer på tal och jag brukar inte sticka under stol med vare sig att mitt första förhållande var med en man (eller kille, var han väl då) eller att mitt nuvarande är med en tjej.
Så nej, jag har inte varit otydlig, jag har bara inte varit tydlig. Jag har aldrig skrivit, i en text eller statusuppdatering: Jag är bisexuell. Jag har nog nästan aldrig sagt det, för jag tenderar att umgås med folk som inte bryr sig så värst i andras läggningar, eller antar någon slags vag queerhet tills motsatsen är bevisad, vilket passat mig utmärkt. Det har aldrig varit ett medvetet beslut, men när jag någon gång tänkt på har jag kommit fram till att det är väl den enda rimliga inställningen: att ta upp sin läggning där det är relevant (typ skriva om förtryck av hbtq-personer) och låta bli där det är irrelevant (typ analysera skönhetsideal). Jag har tänkt att för dem som noterar att jag verkar vara bi är ju det trevligt, för dem som inte noterar utan bara fokuserar på textinnehåll är ju det också ganska trevligt.
Det har varit ett icke-problem för mig. Jag är den jag är, och ibland tänder jag på nån som identifierar sig som kvinna, ibland någon som identifierar sig som man, ibland någon jag läser som det ena eller det andra eller mittimellan - det har inte sådan stor bäring på vad jag skriver eller hur jag agerar. Det har varit ett icke-problem för mig, tills nu.
Tills jag fick det uppslängt i ansiktet hur ofattbart stor den bisexuella osynligheten är. Och då menar jag inte den sexiga bisexualiteten i porrfilm eller det spännande men oseriösa utforskandet som alltid speglas i ungdomskultur - den syns. Jag menar den trista, sköna, alldagliga, slitiga, romantiska, utmattande, vanliga vardagen som alla vi bisexuella har. Att vanliga människor, feminister och queers och politiker och studenter och skogsarbetare, kan vara bisexuella. Hela livet. På fullt allvar.
När jag insett att osynligheten är så stor att folk omöjligt verkar antas vara bisexuella trots starka indikationer blev jag först arg. Jag tänkte att jag måste skriva ett inlägg om detta, men fastnade i hur jag skulle formulera mig. Hur gör jag för att det inte ska bli ett inlägg som går ut på att motbevisa stereotyper? "Nä, bisexuella tänder inte på allt som rör sig - vi har ofta starka preferenser, kön är bara inte ett av dem" "Nä, bisexuella behöver inte ha legat med/varit kära i någon av båda/alla kön för att 'veta'" "Nä, bisexualitet betyder inte nödvändigtvis att du tror på tvåkönsnormen och bara tänder på just kvinnor och män - att du problematiserar min redan marginaliserade läggning tycker jag är jävligt problematiskt.*" "Nä, bisexuella kvinnor som är ihop med män är inte svikare - de råkar vara kära i en man."
Sedan övergick ilskan i längtan. Ett starkt behov av gemenskap, av solidaritet, av delade erfarenheter vällde fram. "Men jag har ju mitt community" tänkte jag. Eftersom jag lever med en kvinna blir många av mina vardagliga erfarenheter samma som för flator, men många saker skiljer sig åt. För vi har inte kommit så långt att sexuella läggningar är irrelevanta i dagens Sverige, tror du något annat är du garanterat hetero. Vi utsätts för starka normer, för fördomar och hat, men har också en specifik gemenskap, en tillflyktsort i varandra. Och jag kände plötsligt ett behov av att se vettiga bisexuella förebilder, höra andra med stolhet eller i förbifarten benämna sig som bi, av att inkluderas inte bara i någon slags vag queerhet utan också i just ett bisexuellt narrativ och av att typ... tas på allvar. Få existera så som den jag är.
Tillsist tänkte jag "men vad kan jag göra åt det här?" Jag kan ju börja med att inte utsätta andra för det jag upplevt, nämligen tystnad och frånvaro av bisexuell synlighet, tänkte jag. Jag kan börja med att skriva om bisexualitet.
Till alla er som känt detsamma - ni är inte ensamma.
/Zäta
*Det här är en intressant frågeställning, men detta är inte inlägget för den analysen, och jag vill inte ha några inskränkta kommentarer från icke-bisexuella om hur vår läggning är fel, oavsett om ni kommer från queerfeminismens eller heteronormens skola