Vad hände med poly?

Några av er kanske undrar: Vad hände med polyamorös? Liv tjatar numera om att gifta sig och leva monogamt resten av sitt liv, hur går det ihop?

Ja, detta är någonting jag funderat mycket över det senaste året och vägt fram och tillbaka. I början kändes det nästan som en hemlighet jag hade för Adrian. Någonting som han skulle kunna dumpa mig över om han fick reda på det. Men sedan dess har jag hållit långa föreläsningar för honom om att man inte ska ta för givet att människan som biologisk art är monogam och att folk får leva sina liv hur de vill – även flersamt, bara de inte skadar någon annan (klyscha visserligen, men ändå inte självklart för alla).

Vad kom jag då fram till när jag tänkte fram och tillbaka? Jo, jag insåg att jag nog alltid kommer att tro att väldigt människor är polyamorösa, inklusive mig själv. Med det menar jag att man har förmågan att älska flera personer samtidigt – det behöver inte betyda upp-över-öronen-förälskelse för fler än en, utan det kan vara på olika plan. Sen om man aldrig älskat flera kan det säkert bero på kulturella-/uppfostringsfaktorer eller att man helt enkelt är en monogam person.

Vill jag då leva polyamoröst? Ja och nej. I en värld som var anpassad för den typen av förhållanden skulle det säkert vara lättare. När man pratar om andra primater som är poly eller om samhällen där poly är normen brukar det ofta vara så att man bor i en “tribe” där man känner alla sedan många år tillbaka. Jämför det med extremen – att hänga på sexsajter där man går ut med någon en gång och sedan ligger.

Lägg sedan till tidsbristen i vårt samhälle. Visst, går att fixa men blir desto svårare om man har barn. Återigen, funkade bättre när vi var primitiva och bodde ca fem minuter från varandra.

Nästa svårighet är att hitta någon som är emotionellt tillgänglig och redo för ett föhållande, som inte “utnyttjar” poly till att slippa ta ansvar och stadga sig. Visst kan nog många polysar och relationsanarkister vara okej med det, men jag känner att jag inte kan det.

Hela samhället är uppbyggt kring vad man äger och pengar (tyvärr kan man väl säga). Till och med barn måste man tydligt definiera vem som ska ha hand om. Juridik och papper styr vilket försvårar en polyamorös livsstil.

Det vore nog enklare om jag visste att jag hade valet att någon gång eventuellt, om det kändes aktuellt i framtiden, öppna upp vårt förhållande. Dock skulle jag aldrig offra Adrian för det valet, han är för värdefull.
Det kanske mest intressanta av alltihop är att jag aldrig trodde att jag skulle kunna hitta min perfekta match. Men så gjorde jag det! Adrian är allt jag drömt om hos en man och lite till. Jag har svårt att se att jag skulle bli intresserad av någon annan ens i närheten lika mycket som honom. Jag har träffat på för många nötter för det och jag är gruvligt trött på skitstövlar.

Men polyamori har lärt mig några viktiga saker som jag kommer att få nytta av i resten av mitt liv. Kanske kan ni också ta lärdom av detta?

1. Jag är inte svartsjuk för fem öre. Kan skrattande diskutera ex-fruar och ex-ligg, tidigare sexliv etc. Jag inser att kärlek och sex inte är en tävling och att man inte kan vara “den enda som någon någonsin älskat” och dylikt. Bryr mig inte heller om ifall han tycker någon annan kvinna på gatan är snygg/sexig, det är bara mänskligt och betyder inte att han inte älskar mig.

2. Om jag ser en attraktiv man som jag reagerar på så tänker jag inte att det betyder att jag inte älskar Adrian. Även om jag till och med skulle råka bli förälskad i en annan man så skulle jag inte tänka att det behövde innebära att jag slutat älska Adrian. På så sätt är jag aldrig rädd för mina egna tankar.

3. Jag är fullkomligt över alla händelser i det förflutna då jag blivit dumpad för en annan tjej och liknande. Detsamma gäller bitterhet över mina föräldrars otrohet. Med ett polyperspektiv blir det inte lika smärtsamt och jag inser att kultur har satt krokben för några av de mer kreativa relationslösningar som kunde ha uppstått om vi lärt oss tänka mer utanför ramarna.

4. Jag kan hjälpa och förstå andra. Genom att veta att det finns människor som inte fungerar i mononormen kan jag fatta hur de tänker. Kanske kan jag i framtiden bistå med någon form av råd för någon som känner sig lite vilsen vad gäller känslor för flera samtidigt – eller som råkat ut för en partner som verkar ha känslor för flera.

5. Den här bloggposten. Helt fantastiskt skrivet, läs den! Det hon beskriver är också kärlek. Kärlek kommer i SÅ många olika former. Men på grund av att vi kallar det för samma ord går vi miste om nyanserna. Precis som vi säger “rött” även när vi menar burgundy, rosé, kastanj, cerise, karmosin och scharlakan.

Jag kommer nog att tänka i polyamorösa banor så länge jag lever. Var aldrig rädda för det ni tänker och känner, var uppriktiga mot er själva och varandra så kan det inte gå fel!