Naket

De senaste dagarna har jag tänkte en del på klass. Jag gör inte det så ofta längre. Troligen ett tecken på att jag lämnat den arbetarklass som jag nog skulle vilja säga att jag växte upp i? Pappa var reparatör och mamma var vaktmästare. Pappa var alkoholist och mamma utsliten och blev långtidssjukskriven. De skiljdes när jag var ca 10? Vi bodde hos mamma och var hos pappa varannan helg. Mamma jobbade och brorsan eller jag satte på potatis till middagen. När mamma kom hem skulle hon göra allt annat, vuxet. Tvätta, städa, handla, laga mat, diska, se till att vi var hela och rena, ge oss kärlek och uppfostra oss. Hjälpa oss med läxor. Att skjutsa oss till våra aktiviteter (sport) och vara med en hel helg på dyra cuper var svårt, jobbigt.
Nu hade vi tur, mamma och pappa älskade oss. De var hyfsat sams, inför oss i alla fall. Vi hade en mormor och morfar som kunde hjälpa till och en farmor som tyckte att barnbarn var livets efterrätt.

Jag hörde detta härom morgonen, om klassresor.
Och läste det här idag. Att tänka sig att alla barn ska ha mer läxor, att mer ansvar för utbildningen ska tas av barnen i hemmet är, i min värld, inte görbart överallt. Skolan kommer bli en än mer fråga om klasstillhörighet. Folk som har möjlighet att få läxhjälp eller hjälp med städning eller har möjlighet att beställa hem dyra matkassar. Det kommer inte fungera för ensamstående som måste köpa ICA Basics krossade tomater eller Eldorados ost. Som får vända på varje krona och se vad som är billigast för dagen. Som själva står med ansvar för en, två, tre, fler barn. Att de ska vara hela och rena. Älskade och väluppfostrade.
Kanske måste resurserna ändå sättas in där alla barn är, där alla barn har samma förutsättning att få hjälp?

Slut på politiskt inlägg. Nu kan jag klä på mig mitt skal igen.