Loppisfantasterna som överkonsumerar

Ju fler där ute som har blivit miljömedvetna desto större blir loppis-trenden. Loppisfantasterna åker långa vägar i puttrande miljöförstörande bilar för att göra billiga fynd som de inte behöver. Men det är ju så bra, eftersom man värnar om miljön genom att ta tillvara på gamla saker, eller hur? Underbara Clara skrev ett fantastiskt inlägg om det nyligen: Loppis-mättnad där hon beskrev hur trött hon blir på all överkonsumtion, även om det är loppis. Jag är beredd på att hålla med henne. Det finns en retro-grupp på Facebook där användarna ofta lägger upp bilder med hela köksbord fulla av nya ”fynd”, månad efter månad. Hur får de plats i skåpen, undrar jag? Många säger också just det med ett skratt:

”Sambon har egentligen gett mig köpstopp eftersom vi inte har plats, så nu får jag smyga in fynden”.

Självklart älskar även jag att gå på loppis. Jag gillar både loppis, vintage, second hand och retro. Dessutom så köper jag ibland prylar från de stora kedjorna, vilket säkert många av er också gör. Den gigantiska skillnaden ligger för mig i att jag inte överkonsumerar. Inte längre. Jag åker inte längre på långa fyndrundor och köper med mig hundra loppisprylar som ligger oanvända i en låda. Jag köper inte längre klänningar på löpande band. Om jag vill ha någonting så funderar jag ett par dagar, ibland veckor, på det innan jag köper det. När jag ger mig ut på loppisrunda så har jag en lista med saker som jag faktiskt behöver och letar specifikt efter just det. Ett par träljusstakar kanske, eller en crémefärgad kofta.

För mig är ordet kvalitét ett ledord. Jag köper inte för att slänga inom ett år, utan försöker tänka betydligt mer långsiktigt. Därför gillar jag vintage och second hand, eftersom det ofta ger en fingervisning till att plagget har hållit mer än ett par tvättar. Men nyproducerade retroklänningar, det är fint det med. Så länge som de är av god kvalitét och inte trasas sönder efter en tvätt så köper jag också nytt då och då.

Jag tänker att jag kan ha den där klänningen i tio år till, och många av mina retroklänningar är faktiskt gamla som gatan. Tvättade med omsorg, lagade, omsydda. Precis som förr. Och det är faktiskt inte så svårt att omvandla gamla möbler till nya heller, ofta är det enda som krävs lite tålamod och en gnutta kreativitet.

Jag har inte alltid varit såhär, tidigare var jag faktiskt en överkonsument. Det har tagit tid för mig att rensa, vilket jag har gjort i omgångar. Jag har sålt saker på Tradera, skänkt till välgörenhet och lagat, sytt om och omvandlat. Sak efter sak har granskats med orden ”behöver jag verkligen detta?” i huvudet. När jag flyttade sist hade jag sex proppfulla kartonger med saker som jag inte hade öppnat på flera år.

Nu tillämpar jag mottot en sak in, en sak ut. Och att inte fynda bara för fyndandets skull. Då är det bättre att låta någon annan fynda, någon som verkligen behöver fynda.

Någon som lever på hundralappar i månaden när räkningarna är betalda och verkligen behöver den där tallriken. Istället för att någon som har hundra tallrikar av den finaste sorten köper för att göra ännu ett fynd, lägga på hög i ett skåp och sedan glömma bort.

Inlägget Loppisfantasterna som överkonsumerar dök först upp på Retrolovers retroblogg.