Det där med macarons

Alltså det här med macarons. Det är verkligen inte min grej. Missförstå mig inte - det är min grej i alla högsta grad - att äta dem. Men inte att göra dem. Sist jag bakade macarons var jag arg som ett bi, chockerade omgivningen med exceptionellt fula ord och slabbade ner hela köket och halva vardagsrummet. Det var några år sedan. Därefter började mandelmjöl dyka upp till och med i de öländska mataffärerna, och jag bestämde mig för att skylla mina tidigare misslyckanden på dåligt hackade mandlar som fastnat i spritsen. Härom veckan fyllde min jobbarkompis Marija 50, och jag tänkte fjäska med Marys macarons med salt kolakräm, eftersom det var något jag kunde göra helt laktosfritt till henne.

Min bloggkompis Mary sitter helt ohotad på macaron-tronen, hennes macarons är både godare och snyggare än de jag fått på Ladurée i både Paris och Stockholm. Men det är nog bäst att hon och jag fortsätter med vårt standardupplägg; hon bakar och levererar, jag äter och kommer med glada tillrop. Ett mycket bra upplägg, om jag får säga det själv. För trots att jag följde receptet till punkt och pricka blev de ändå inte lika fina som Marys. Okej, hon har övat väldigt mycket mer än mig, och övning ger färdighet. Men ÄNDÅ. Jag blir fortfarande skitarg när jag gör macarons. Fastän jag numera kan använda mandelmjöl. Det hjälper liksom inte. Smeten kladdas fortfarande över hela köket, halva vardagsrummet och mig själv. Macaronsen blir toppiga istället för platta, helt olika i storlek, och kolakrämen råkade jag få så rinnig att jag fick frysa den. Av fyra plåtar var dessa tre stackars macarons de solklart bästa. Så nej, det tar nog X antal år innan jag bakar macarons igen. Om det någonsin inträffar. Alla borde istället ha en Mary till kompis. Synd bara att hon bor så långt bort. Vill ni flukta över Marys salta karamellmacarons, och prova på att göra dem själv, så hittar ni dem här. Kanske hemligheten stavas tålamod. Kanske jag borde gå i terapi för arga bagare. Djupa funderingar, så här på kvällskvisten.