Beckmans examen 2014
Såååå, i måndags tog årets kull av modestudenter examen från Beckmans designhögskola här i Stockholm. Något en inte vill missa… Jag tycker fortfarande att det är kanske det roligaste med mode: vad är de sprillans nya modeskaparna intresserade av? Som alltid är det minst lika intressant om inte mer att försöka se själva processen (den viktigaste delen i att få fram en examenskollektion?) som fött kollektionen, någonstans i sammanhållningen av resultatet, likväl som själva kollektionen. Om ni förstår mitt snurriga resonemang.
Här är en supersnabb run through, jag har inte pratat med någon av eleverna utan utgår helt från vad jag såg och vad de skrivit i sina kollektionsbeskrivningar.
(i ingen särskild ordning):
Minnet (från i måndags) när den här kollektionen kommer ut är väldigt starkt i mitt huvud. En stenhård musik som överensstämmer med ilskan som den här kollektionen vill förmedla. Nästan varje modell bär ett baseballträ (som vore det en handväska), någon kanske hade kickboxningshandskar. På kjolar och klänningar syntes röda stänk. Spår av ”blod”? I alla fall uppenbart symboliskt. Jag kände att här är någon som är jäkligt förbannad och vill slå ner hela jävla skiten. (Känner igen mig i känslan)
Själv skriver Nhina Svensson att kollektionen tar form som ett utlopp för hur hon, genom hela sitt liv, blivit och blir utsatt för rasism och andra uttryck för hat i det svenska samhället:
”Var kommer du ifrån – egentligen? Saknar du dina riktiga föräldrar?”
Blod är tjockare än vatten är ett välkänt talesätt men som adopterad klingar det falskt. Med ett utseende som avviker ifrån vad som uppfattas som typiskt svenskt får jag ofta personliga frågor om mitt ursprung av människor jag inte känner.
Att få höra ”tjing tjong kines!” ropat efter mig och att uppmuntras skratta åt grova asiatiska karikatyrer är vardagsmat. Men accepterbart? Kollektionen är en fysisk manifestation av verbala påhopp och av viljan att slå tillbaka.”
”Jag fascineras av det barnsliga och opassande. Sagoprinsessan står i centrum. Jag dras till det överdrivna hos henne, det pråliga och ytliga. Guld, glitter och krusiduller.
Min prinsessa är dock inte perfekt. Där finns något som skaver, något lite skrovligt i hennes yta. En ofullständighet.
Det handlar om ett utforskande av en värld som betraktas som ytlig och inställsam. Där fann jag äkthet och kärlek.”
Therése Lööfs kollektion inleder hela Beckmans-visningen, vars setting påminner väldigt mycket om Alexander McQueens höst 2008-visning, ”
Men i mina ögon är det när kollektionen ej liknar den som det blir intressant: Den spets som broderas ovanpå sidenplagg i fina organiska tryck till exempel.
”Genom att studera, och finna inspiration i, egna samlingar av objekt och kuriosakabinett har jag skapat min kollektion som ska väcka den känsla av maximalism, mixen av material och repetitioner som för mig blev uppenbar.
Med hjälp av utsmyckningar och manipulation av material undersöker jag var gränsen går mellan plagg och accessoar. Får kollektionen, dess individuella delar, ett nytt högre värde om jag skapar dem som samlarobjekt?”
Öhmans sätt att använda sig av stenar och all that glitters fångar din uppmärksamhet. Hon angriper också ”pråligt chic” på ett sätt en vanligtvis bara hittar hos Miu miu och Prada. Men en ska inte underskatta svårigheten i att få till bling-bling i balans mellan knas, prål och chic.
Det här kollektionen är sist ut på visningen (sorry för att jag kastar om hela tidsperspektivet här). Jag minns musiken som väldigt stämningsfull. Det jag funderar på är hur Fugaciousness kan förklaras och om det har något att göra med Mean Girls fugly? (Thefreedictionary skriver: fugaciousness - the lack of enduring qualities (used chiefly of plant parts) – dvs förgänglig?). I Rus beskrivning hittar jag inte svaret, eller gör jag? –>
”Jag fascineras av ruiner, av någonting som har varit men är övergivet. När höjder aldrig tar slut. När de försvinner in bland molnen. När himlen möter rymden. När man känner sig så liten och obetydlig och att universum bara fortsätter. Jag kan förtrollas av att se bilder av nebulosor och stjärnstoft. Gigantiska fluffiga moln i pastell mot den nattsvarta, glittriga rymden. Att allt pågår i oändlighet och för evigt. Jag avskyr oändligheten. I oändligheten blir allt förgängligt.”
Klankänslan som Ulrika Runius också pratar om i sin beskrivning (”Jag har undersökt hur mode behandlar de kollektiva aspekterna av våra sociala identiteter och skapat en klan”) var tydlig när modellerna kom in och ställde sig i en grupp, med ryggen mot publiken. Eller snarare: ett gäng. Det här är en grupp som hänger ihop, och hängerihop. Jag fastnar för teknikerna hon använder på denim.
Olivia Edvinssons kollektion kom med en känsla av…kul! Min favvokänsla. Den förde ibland tankarna till Comme, på ett unikt och eget sätt. Snyggt var det också. Färgkombinationen svart/rosa/rött/vitt/blått…winning. De bästa kollektionerna finns det ibland inte så mycket att säga om.
Det här är inte alla looks, vill minnas att de var ännu fler än sex stycken. Men känslan är sjukhus, mode på sjukhus, en grupp av pojkar klädda i sjukhusmode som du inte vet tillhör patienten, sjuksyster eller läkaren. En riktigt bra kollektion, jag vill se den här gruppen på bild genast.
Marin Karlsson:
”En avidentifiering sker av personen när den blir en patient. På samma sätt har jag överfört den transformeringen till modeplaggen som jag tar in i sjukhusmiljön; filtrerat, analyserat och behandlat för att få fram de prototyper som utgör min kollektion.”
”Det sätt på vilket vi skapar spelar all roll, och i själva görandet skapas mening. Hur kan mode bli till genom en medvetet kollektiv process, och hur kan ett sådant mode presenteras? Utifrån en serie workshops vill jag i detta projekt undersöka och skapa möjliga alternativ till sammanhang att verka inom och arbetssätt att förhålla sig till.”
Kollektionen handlar alldeles uppenbart om processen. Moa Sjöstedt verkar ha gått på djupet i själva processen för att ta fram de här plaggen, som visades genom att modellerna kom två och två. Det fanns många intressanta saker att glo på här, vadderingar, material, snörningar och öppningar på oväntade ställen. Men det verkar ha legat lika mycket i förhållningssättet till själva processen, något som handlar om designerns upplevelse av skapandet?
”Kollektionen är baserad på hennes konst, person och look. En reflektion kring minnen av min mor. Jag har arbetat med rektangeln som bärare av minnen och som ram. Ett utrymme för det värdefulla.”
Leonard Kocic beskriver också sin kollektion som baserad på minnen. Han gör kanske den modemässigt allra mest moderna kollektionen, alltså den som pratar samma språk som mode i Paris gör just nu – och resultatet är något som skulle platsa i vilket (kvalitativt) magasin som helst. Han verkar vilja visa för världen att han kan minst lika bra som de anställda hos modeskaparne i de stora modestäderna. Samtidigt som det verkar vara en personlig redogörelse för vem han är som designer.
”Tidlöshet, enkelhet och klassisk elegans kombinerat med en stor portion lekfullhet och humor, är några av de kvalitéer jag tillskriver min släkts gamla klädmärke, som var verksamt från 30-till början av 90-talet. Jag har i detta projekt forskat i min bakgrund, och försökt härleda och föra samman den med mitt eget klädskapande. Resultatet är en garderob som ämnar att ge nytt liv till dessa egenskaper.”
Här handlar det också om minnen. Och humor och glädje. Jag blev oerhört glad av Rikard Wahls kollektion. En tiopoängare. Jag måste ta reda på mer om det klädmärke han refererar till. Så pass dålig grävande modebloggare är jag.
Lena Svensson blandar dam och herr. Hon skriver:
”Under mina år på Beckmans men också under min uppväxt har jag dragits till olika former av machokulturer. En fascination för traditionellt maskulina uttryck har blivit tydlig. Kanske är detta en motreaktion mot att jag i tidig ålder inte kände mig bekväm i uttalat feminina kläder och i hur först flickor sedan kvinnor förväntas bete sig.
Av den anledningen vill jag nu genom min kollektion utforska sätt att skapa en känsla av tillhörighet och trygghet även bortom könsstereotyperna.
Arbetsnamnet är taget från en fotoserie av Peter Lindbergh (1990) men syftar även till en film med samma namn. Det sätter också ord på hur det känns att inte riktigt passa in.”
Jag fastnar för silhuetterna och sättet att sätta samman plaggen med hjälp an öljetter. Det finns mycket att gräva i här. Denim i en form av jeans som liknar kjolar och förstärkta vader…Ovan syns inte alla looks, tyvärr, jag hittade bara dessa bilder. En kollektion att återkomma till.
Så här skriver Unga själv om sin kollektion:
”Manifest: del 1 – ett tryckt dokument – tar dig igenom designprocessen. Manifest: del 2 – den fysiska kollektionen – ett av resultaten från denna process. Två delar, separata men ändå tätt sammanlänkade. Inte ett försök att hitta en designfilosofi, snarare ett bevis på att den redan existerar.”
Hon vill alltså på något sätt få syn på de två olika delarna i en process som leder till en kollektion? Här har jag falerat. Jag borde pratat med Malin Unga. Väldigt mycket talang ser man i alla fall *analys*. En vill inte sluta att kolla på den här kollektionen, och i en gruppbild i en tidning (det är där min hjärna jämt befinner sig numera, den tänker ‘bild i tidning? bild i tidning? text i tidning?’) skulle det se riktigt bra ut tror jag.
Vejrich beskriver själv att hon försöker fånga minnet av sin mormors stuga i Finland. Hon vill med patchworkteknik och matta och glansiga material ”fånga naturens spel mot stugans väggar”. Känslan av att vara där? Vad en ser när en är på plats? Utifrån akvareller som hon gjort själv baserat på minnet av stugan, har kollektionen tagit form.
SLUT på rapport! Mer info om Beckmans 2014-examen finns på: Beckmans.se/2014.
Examensutställningen pågår på Brahegatan 10 i Stockholm fram till den 26 maj. Gå dit och se för egna ögon om ni är i Stockholm, och slipp läsa allt det jag försökt krama ur min stressade hjärna ovan…
