Mitt Pite

Det är sommar nu. Det börjar bli längesedan jag träffade vissa av mina kära i familjen där uppe. Och som vanligt, som sker nästan varje år, så kommer längtan. Behöver få ge lite uttryck för detta och som vanligt så passar mig skriften väldigt bra.

Mitt Piteå är först och främst FAMILJ. Året runt är det goda middagar med gormet-efterrätter tillsammans, där Linas matidéer ligger i framkant. Det är spontana get-together som någon drar ihop. Sommartid är det sommarkvällar med solnedgångar som aldrig tar slut på en altan, eller i en soffa framför en film. Det är våfflor på Kalahatten. Det är utflykt till Storforsen. Det är härliga sommardagar med bad, grill och frisbee i vårt älskade Yttersta. Det är bergsbestigning på Snöberget. Det är farmors palt, och hennes värmande skratt och oeftergivliga optimism. Det är fjantiga konflikter rörande småsaker, och långa diskussioner. Loppis i badhusparken. Det är givande samtal och förbön. Det är den starka muren av skydd som bara den sociala gemenskapen kan ge. Det är söndagsgudstjänst och kyrkfika. Det är pappas fantastiska lösningar på praktiska problem. Med mera, med mera.

Det är avskalat men suveränt.
När jag växte upp, var det mesta ganska enkelt. Inga bevandrande kulturutflykter behövdes. Ingen fördjupning i dussintals intressen, teknikprylar eller lyxkonsumtion.
Det räckte med att göra eld i kaminen och dricka en kopp kaffe, i sällskap med någon eller i ensamhet.
Däri ligger kanske något som vissa skulle kalla för avsaknad av entreprenörskap. Jag skulle kalla det för avskalat men suveränt. Mitt Pite.
(... som självklart är väldigt präglad av just den familj jag är uppväxt i!)

Fäller en tår av sorg. Djupt inne så älskar jag dig, Piteå.