Kära träningsdagbok; Surbenet försökte protestera

Mitt entourage och jag.
Nu har jag inte bara en Coach som jag är gift med, ett eget Löparkollektiv av vänner, en sjukgymnast utan också en massör - det börjar likna nåt nu tycker jag.
Eftersom min sjukgymnast lämnade återbud hastigt (borde vara förbjudet) och jag ändå måste ringa och stämma av min tid med massören hann jag få lite konsultation via telefonen.
Hon tyckte det var bra om jag testade att springa lite, lite innan dagens behandling. Så jag och Surbenet tog en liten runda.
Och Surbenet protesterade förstås. Jag hann tänka att det här, det går aldrig. Jag såg alla planerade lopp försvinna i fjärran.
Jag började nästan lipa.
Jag fick gå till den lilla motionsslingan en knapp kilometer från mitt hem.
Jag kände något som kan liknas vid förödmjukelse. Jävla Surben.
Men på slingan som inte är asfalt ska tilläggas ändrades plötsligt Surbenets inställning. Trots att jag hade värmt upp som den värsta gymnastikfröken hemma på gården var det som att nu tyckte Surbenet att det gick skapligt att småjogga. Så jag småjoggade och tog några varv på den där slingan.
Det kändes inte 100% underbart i Surbenet men 250% kalas att vara ute och springa.
Fasen, jag är så addicted.