Mina tankar kring att pastor Ulf konverterar till katolicism.

Jag vaknade upp i morse med lite av samma känsla som man vaknar upp med dagen efter att man blivit dumpad. Det är på riktigt idag också. Och då var det ändå inte helt oväntat. Har du aldrig blivit dumpad så kan du kanske i alla fall föreställa dig hur det skulle kännas om din kärlek eller bästa vän plötsligt talade om för dig att detta var slutet på er resa tillsammans. Från och med nu skiljs våra vägar åt och vad som händer med dig framöver det kommer inte längre att vara angeläget för mig. Nu har jag inte just blivit dumpad, och pastor Ulf är varken min kärlek eller bästa vän, men däremot den andliga ledare som har haft pastorsrollen under min uppväxt, och det betyder ändå något. Och känslan av att ha blivit lämnad av någon som man har haft förtroende för kvarstår. Det var inte samma känsla för ett år sedan då pastor Ulf lämnade över pastorskapet till pastor Joakim. Då fanns inte samma absoluta farväl med i bilden. Och egentligen så fanns det väl inte med igår heller, men jag vet att det är vad det betyder. Att han blir katolik. Och det varken stör mig eller rör mig när det kommer till min egen tro, för den har aldrig handlat om någon människa utan om min relation till Jesus.

På ett personligt plan däremot, så finns det saker jag har svårt att förstå. Och det finns frågor jag känner mig berättigad att ställa. För vet man något om katolicismen så måste man ändå ta några saker i beaktande. Den katolska kyrkan ser sig inte som en av tusentals kyrkor, den ser sig inte heller som den största kyrkan, den ser sig som den enda kyrkan. Inte katolik, inte del av kyrkan. Som karismatiskt kristen, en del av protestantismen så accepterar jag det. Jag accepterar deras synsätt, jag tror att de är kristna fast våra åsikter går isär. Men det är inte helt ömsesidigt. Vi är kristna, men inte i enhet i kyrkan. Han talade om ekumenik igår, och om enhet. Men för mig blir det en envägsekumenik. Vi accepterar dem och deras synsätt på tron, men de accepterar inte vår. De kan umgås med oss visst, men de kan inte fira gudstjänst med oss och de anser inte den nattvard vi tar som giltig. Den enda ekumeniken för dem i så fall är om alla kristna blir katoliker. Då blir det enhet. Rent krasst.

Och många undrade igår varför han behövde ta det radikala steget att konvertera, räcker det inte med att han tror på samma vis som en katolik, att han anammar de bitarna? Men som sagt vad, man kan inte tro som en katolik utan att bli katolik. För det en katolik tror är ju just att det är den enda sanna rena kyrkan. Så att tro det utan att bli det är ju bara självplågeri. Och här kommer problemet för mig. Om katoliker tror att alla andra kristna har fel, att de inte har hela uppenbarelsen, då måste de ju tro att vi på så vis är förtappade. Jag kan ha fel, men det är ju så det ser ut på pappret. Katekesen, även efter andra konciliet. Om alla andra katoliker tror så gör mig inte så mycket, jag delar ju inte den åsikten. Men blir det inte väldigt märkligt att pastor Ulf går vidare och på så vis lämnar oss, sin församling i denna bristande uppenbarelse? Om inte på ett personligt plan, så i alla fall i vårt gudstjänstliv. För det är ju så han och Birgitta måste se det, annars tror de ju inte som katoliker. Det är ju i alla fall den enda slutsatsen man kan dra. För man kan ju inte tycka två skilda saker samtidigt. Borde han då inte, om han älskar församlingen som han säger känna sig nödgad att uppmana oss att söka samma väg? Eller är han och Birgitta nöjda med att ha funnit den själva? Det är den fråga jag inte kan finna ett vettigt svar på hur jag än vänder och vrider på det.

Jag förstår förstås att det skulle bli hur konstigt som helst om han stod på scenen i vår protestantiska kyrka och uppmanade oss andra att bli katoliker vi också. Han är ju inte ens pastor där längre, och han betonar ju att detta är hans och Birgittas personliga resa. Men han lämnar pastor Joakim med en församling som han egentligen anser också borde lämna Livets Ord och följa honom och bli katoliker. Om han vill att vi ska vara i den sanna kyrkan det vill säga. Det, eller så är han som sagt vad nöjd med att ha funnit denna sanning för sin egen del. Hur som helst så går det inte att genomföra denna övergång utan att det blir väldigt märkligt i någon aspekt.

Med det sagt så vill jag också säga att jag uppskattar allt pastor Ulf har gjort för vår kyrka, ja utan honom så hade den inte ens funnits. Han är en människa, och jag har inte alltid hållit med honom om allt, såklart. Men jag tror att han har betytt väldigt mycket för kristenheten i Sverige, och han har betytt mycket för mig och min personliga tro. Dessutom har han varit med och startat upp ett missionsarbete som fortfarnde betyder väldigt mycket runt om i hela världen. Och jag har svårt att se att hans framtida arbete inte skulle fortsätta i denna bana, vart det än bär.


(För dem som läser det här utan att vara det minsta insatta innan förstår jag att det kan vara en konstig text. Grunden till den är det faktum att pastor Ulf Ekman, som tidigare var pastor på Livets Ord igår meddelade att han konverterar och blir katolik. Han har tidigare under de trettio år han varit pastor på Livets Ord varit väldigt hård mot katolicismen och kritiserat den hårt flera gånger. Under de senaste tio åren har han dock i det privata vänt och istället gjort en resa mot att själv bli katolik, tillsamans med sin fru Birgitta. Något som såklart chockar och förvånar många.)