Jag ska hjälpa dig

Jag kände det först i magen, sedan kände jag hur det spred sig. Tog tag i hjärtat och flöt upp i halsen. Paniken. Ångesten. Attacken.
Jag satte mig ner och försökte andas och ta kontroll. Det finns tid och rum för allt, men inte det här. Inte nu.
Plötsligt sätter sig någon framför mig, tar mitt ansikte i sina händer och tittar djupt in i mina ögon. "Är du ledsen mamma?" säger hon och smeker bort tårarna från mina kinder. "Det blir bättre, jag ska hjälpa dig" säger hon. Denna stora lilla varelse. Mitt vilda lilla barn. Hon som lär mig allt om livet och allt om att kämpa. Hon som driver mig till vansinne ena stunden och skänker mig de ljuvligaste skratten den andra.
Hon hjälpte mig. Hon höll min hand och pussade mig på kinden. "Sssshhhhh" viskade hon till mig. Om och om igen. Sen var det över. Krampen i kroppen släppte och jag kunde andas igen.
Bredvid mig satt en snart fyra-åring som inte vet särskilt mycket om livet än men som verkar förstå så mycket mer än så. Dom där orden. Jag ska hjälpa dig. Det påminner mig om varför jag gör det här. Varför jag börjar om och varför jag vill bygga något nytt. För hennes skull. Och för hennes bror. För oss. Jag må vara ärrad för livet efter att ha förlorat deras far, men jag tänker aldrig förlora oss.