SM SILVER HALV IRONMAN, Jönköping

Nu, såhär ca 45h efter målgång börjar jag sakta men säkert landa efter helgen.
Det har varit en helt salig känsla i hela kroppen sen Halv IM SM i lördags där jag VANN ETT SILVER.
Jag skrev för två veckor sen om SM på olympisk distans: http://www.anniethoren.se/?p=7991 och får nu nästan lite flashbacks från när jag försökte skriva om det loppet.
Men detta. Det slår faktiskt högre än något annat. Kanske någonsin.

Kan nog påstå att mina tävlingspreparationer inför det här loppet har varit allt annat än skolbok.
Jag har kört ett enda cykelpass på 9mil sen i mars. Och det var på tävlingen i Vansbro.
Mitt enda löppass för året över 20km gjordes för en månad sen. Distanspassen över 14km kan man räkna på ena handen. Det har helt enkelt inte varit något fokus på distans, det har funnits ett fokus på att bli starkare- vilket jag tror gett mig ännu mer än att gneta distans.
Träningen, som ni vet, är det min far som står för. Jag har tvivlat en eller två gånger på om jag kanske tränar för lite distans eller lägger fokus på fel saker. Jag kommer nog inte tvivla mer nu.

Tävlingen drog igång i mitt huvud redan på fredag eftermiddag.
Då satte jag min ensam i pappas bil för att köra ner till Jönköping och kolla banorna med Jenni Nilsson och Emma Graaf. Jag vet att jag sagt det förut: men har ni möjlighet att åka dagen innan och slippa morgonen i bil, så gör det. Det är en trygghet att vara på plats och minst sagt skönt att kunna få den där extra stunden i sängen på tävlingsdagen.

Men så lång stund i sängen blev det inte.
06.15 ringde min klocka på lördagsmorgonen och vid 06.20 ringde pappa och frågade: ‘ÄR DU VAKEN!?’
Jag hade som vanligt packat väskan kvällen innan, lagt fram alla kläder och tävlingsdräkten- så på ett navs var jag ute på min morgonjogg. Därefter väntade en stadig grötfrukost med Jenni.
Hela morgonen hade jag som en konstig känslan i magen. Mest var det att jag oroade mig för bilen. Och för att det skulle bli varmt. Och för att jag skulle glömma något. Mycket tankar i huvudet och jag började undra ‘vart fan är pappa’(Jenni skrattade mest åt att jag sa att jag saknade honom, men hade full förståelse).

Lagom till incheckning i växlingsområdet, precis när jag hade pumpat däcken, märkte jag att min ventil hade gått av. Något som jag inte vet kan vara avgörande eller ej. Luften verkade stanna kvar så jag tänkte att: whata heck, det funkar nog. Men när jag såg paniken i pappas ögon när jag gav honom delen som gått av fattade jag att det kanske inte var så bra att vara utan den..
Men han hittade en liten kork(ni hör ju, detta är thoren-i-ett-nötskal) och var det räddat.

Starten gick vid 09.00 och vi hade då en timme innan fått reda på att vattentempraturen var 22.5 och det betydde utan våtdräkt. Jag hurrade, vissa suckade och 9/10 gick och bytte tävlingsdräkt.
Det var vettnte start som gällde, jag la mig först mitt i smeten bredvid Stefhan Andersen märkte fort att det var ett ställe många ville vara på så med ca 30sek kvar till start flyttade jag mig lite. Vilket jag tror var ett väldigt klokt beslut. Grym start fick jag utan ett enda slag mot varken armar eller kropp. Något direkt häng fick jag dock inte, de flesta metrarna av de 1900 gjorde jag själv med lite folk utspritt runt omkring mig. Med 100m kvar av simningen fick jag se att killen närmast bredvid mig var Jonas Djurback. I det ögonblicket fick jag som ett lugn i hela kroppen och kände bara: fan, det går bra det här..

Upp ur vattnet var jag 3a totalt med Stefhan och Jonas framför mig.
Hade fått en lucka ner till nästa tjej på ca 2min och kände mig ganska ohotad under stora delen av cykelloppet. Ohotad säger jag för att jag var ganska medveten om vilka jag tävlade mot: Eva Nyström tog tidigare i sommar SM-Silver i tempo och har fler Världsmästartitlar i Duathlon i bagaget. Så det faktum att hon tog in gjorde mig inte så stressad.
Cykelbanan var på pappret inte en bana som jag trodde skulle passa mig. Jag är inte känd för att vara lätt och snabb uppför utan mer en duktig slätdrag åkare med alltid lite för tunga växlar i.
Men det var till min stora fördel i lördag då det halva loppet var motlut där man 90% av tiden kunde ligga i bågen och bara pressa.
Jag är mer än nöjd med min cykelsträcka! Jag gjorde luckan ner till alla tjejer förutom Eva större och kunde under hela 90km hålla en bra pace. Enda lilla missödet var att jag blev stucken av en geting första varvet och tappade säkert 30sek på att försöka få ut taggen.

På löpningen fanns bara en sak i mitt huvud: Ge dig inte nu för fan!
De smärta man känner i kroppen när man springer en halvmara efter att ha simmat 1900m och cyklat 90km går inte riktigt att förklara. Det är något man måste uppleva.
Men mitt stora fokus, i och med att Eva sprang om mig efter 5km, var att hela tiden hålla min pace. Jag visste att jag hade 8min ner till 3:an Jenny, vilket hon inte tar in om jag bara hela tiden håller mig i rörelse. Vilket jag gjorde! 1h32min höll jag mig i rörelse och sprang i mål som VÄRLDENS LYCKLIGASTE TVÅA.

I under målfållan så var det som om jag inte fattade vad som hänt.
TVÅ SM SILVER PÅ MINDRE ÄN TVÅ VECKOR. Är så fantastik nöjd att jag på upploppet fällde en tår!
Jag trodde faktiskt inte detta, jag har självklart drömt om en sån här säsong- men att det kunde komma redan året efter comeback. Det är heelt fantastiskt!