Min #sportfarsa

Idag är det farsdag och det firas här hemma på Verkstadsvägen!
Först vill jag börja med att berätta att jag har aldrig och kommer aldrig att kalla pappa för ‘Farsa’, däremot är det en hashtag# som svtsport använder under dagen där man som idrottare får berätta vad ens far betytt under idrottskarriären.
Och som några redan av er vet och resten säkert förstår betyder min pappa hur mycket som helst.
Han är inte bara pappa, han är även min tränare sedan barnsben och den som känner mig allra bäst.

Det här är min far på tidigt 90-tal: Mr Swedish Triathlon himself.
Pappa är den, med mycket hjälp av mamma, som gjort mig till den jag är.
Han har lärt mig att kämpa, att arbeta framåt, att våga utmana mig själv, att sätta mål, att vara lycklig och att vara jag.
Han peppar, coachar, tröstar, hejar, gråter, skrattar och allt gör han för att jag ska må och ha det så bra som möjligt. Många säger att jag är den kvinnliga versionen av min far och det är en beskrivning jag bär med stolthet!
Han har stått på kanten på simningen och bidragit med hejdå serier, tröskelserier och andra sjuka pass. Han har langat på tävlingar, lagt upp taktik, dragit på cykelpassen när jag surat ihop och inte minst lärt mig att älska det jag håller på med och Triathlon.
Han är världens bästa pappa, coach och vän.
Grattis på farsdag pappa!

Och inte minst har vi tränat ganska många timmar ihop, han och jag.
Även idag blev det två timmar att minnas.
Fick känna att att jag lever om man säger så. Jag har inte direkt hymlat med att formen varit lite sisodär sen säsongsavslutningen på Tjörn där jag lyckades peaka löpningen och sprang den avslutande halvamaran på 1.28min. Men förr om åren har det varit mer regel än undantag att jag är rätt ojämn på höstarna. Så att springa långpass med pappa kan gå antingen easypeasy eller så vill jag lägga mig i diket och gråta redan efter 20min.

Men detta var en utav de bättre passen!
Det var visserligen väldigtväldigt jobbigt och jag fick slita en hel del sista 6km. Pappa ville att vi skulle hålla 5min/km tempo från första till sista steget- vilket jag var jäkligt skeptisk till men vilket vi klarade. Så klart. Säger Pappa att jag klarar något så blir det till 9ggr av 10 så.
Men att klara det tempot är något som aldrig hänt i mitten av november förut!
Man kan ju hoppas att det betyder att min höstnivå är bättre än tidigare år. Även intervallerna i tisdag och fredags kändes ju över förväntan, så vem vet- kanske inte blir så mycket uppförsbacke den här hösten!

Och dessa rackare kryddade ju på den redan ganska tuffa uppgiften.
Kände redan efter 4km att ‘det där kommer gör ont om 1h’ – och det gjorde dom.
Jag vet inte varför jag lyckades få så maffiga, varken nya skor eller att dom blev blöta. Jag är rätt duktig på att få rejäla skavsår men då är det oftast av ganska uppenbara anledningar, men jag tror nog ändå att det är skorna som är kruxet. Får undvika dom helt enkelt.