En Björntjänst vill ju ingen ha…
Det är så himla svårt att veta vilka frågor man ska ställa till sina barn för att man ska kunna vara säker på att de har det bra. Det funkar inte med ”Hur mår du?” eller ”Har du sovit gott?”. Det var väl ett par veckor sedan nu som jag ställde en fråga som gav mig ena garnänden i ett nystan. Melvin berättade att han ofta är ofrivilligt ensam på rasterna i skolan, för de andra barnen leker där han inte kan vara. De leker bakom sandlådan, uppför en trappa, vid sidan om, bakom träden. Det går inte. Jag har mailat läraren och jag har mailat rektorn.
Jag har skrivit till den ena att jag undrar om en vuxen inte kan hjälpa till att trolla fram en lek som barnen kan sysselsätta sig med där Melvin kan vara. Att de inte behöver säga något om att det är för att få alla barnen ombord. Ofta tycker ju barn om att göra samma sak under en period och om de bara en rast ansträngde sig för att få ihop kanske ”Under hökens vingar kom…” eller någon annan stor lek, så kanske det hade kunnat räcka? Kanske kunde de ta fram några gatukritor och…?
Jag har skrivit till den andra hur tragiskt det är att de aldrig brytt sig tillräckligt mycket för att göra skolgården till en tillgängligare plats. På två år har vi fått till en snutt på ett par kvadratmeter framför en bänk där de lagt asfalt. Sen berättade någon för Melvin vad kalaset kostat och att det inte fanns pengar till att lägga lite mer asfalt framför de andra bänkarna. Jag har förstås tagit upp också det med rektorn…
Jag har förhört mig mer om utemiljön. Jag har rätt nyligen förstått att Melvin inte har någon assistent på rasterna, för då är visst elevassistenten rastvakt. (Jag har förstås tagit upp också det med rektorn.) Melvin kan komma till i leken men kan inte heller få hjälp att göra andra saker, och när han beklagat sig om att han inte kan hitta någon att leka med så har elevassistenten svarat ”Leta mer då”.
Det är ju ingen idé att leta mer, det är ju ingen där.
Den här veckan har elevassistenten semester och Melvin har haft sina ”privata” personliga assistenter i skolan tre av fem dagar. Jag kollar med honom om han upplever någon skillnad och så plötsligt hände det igen, jag ställde rätt fråga och fick ännu en gång ett beskt uppvaknande. Jag har levt i tron att Melvin får den hjälp han behöver och den hjälp han vill ha av elevassistenten under fritidstiden, så att han kan göra som han vill och tycker. Melvin älskar att pyssla och skapa. Men nu visar det sig att elevassistenten svarar att han inte kan eller vill göra det som Melvin vill göra, att han ska fråga någon annan, en kompis.
Ibland så kan jag inte vara med tjejerna när de pysslar vackra pappersfåglar, ingen vill hjälpa mig.
Jag tycker det är skit faktiskt. Att man lämnar över Melvins behov på hans klasskamrater, att han måste hitta någon som kan eller vill hjälpa honom för att han ska kunna. Jag blir så himla arg också. Melvin är snart 10 år och tror på vuxna. Även om jag i så många år ältat hans rättigheter så tror han på dem, tror att det kan få vara så, att han ska behöva avstå från en massa saker för att ingen kan ta sig tiden och hjälpa honom! Det var inte så här jag upplevde att vi var överens om att elevassistenttjänsten skulle fungera när Melvin började på skolan och vi hade samtal, långa, med många.
Så, jag antar att det får bli ett till mail.
PS. Jag är lite trött på att vara ensam om engagemanget, att de här frågorna inte drivs av skolan, som är där, som ser, som vet.
