En hyllning.
Det var ju ett tag sedan jag sa det, det som jag sagt så himla många gånger förr. Men alltså, personlig assistans: så himla fantastiskt! För vi tog en glass och lekte lite i skuggan bakom kyrkan, efter den där nördparaden. Och jag kunde umgås med mina barn och hinna känna försommaren, lukta på gräset. Någon annan flyttade fötter, tog upp huvud, kliade, hjälpte med glassen, kastade bollen, torkade runt munnen, höll bägaren i en kvart. Allt sånt där som är så himla fjuttigt och enkelt, men som blir så himla mycket, så enormt, när man liksom ska göra det och en del till för sig själv och för två små till. Hela tiden. Hela. Hela. Tiden.
På morgonen när jag åker buss till jobbet, så kommer det på en förälder och hennes barn några hållplatser efter min. Barnet har funktionsnedsättningar, många. Barnet är kanske tre, kanske fyra. Jag ser att hon är varm och fin med sitt barn, men jag ser också att hennes föräldraskap är ovanligt stort. Jag skulle så gärna vilja säga till henne, att vänta inte, inte så länge som jag. För jag skulle inte ha gjort allt själv så himla länge. Nu är det så tydligt. Personlig assistans, att ha folk hemma, med, nära, överallt, framstod som så stort och svårt att få plats med i en familj, jag väntade, sa att jo men jag orkar. Och det gjorde jag ju. Men min relation till Melvin hände det något med, det blev svårt för mig, alla måsten gjorde saker med mig. Nu känns allt som enklare. Igen. Jag önskar att fler föräldrar, som hon på bussen, tidigare vågade, för att bevara sig själva, och för att bygga små individer med samma föräldrafrihet som sina jämnåriga. Barn blommar om man låter dem.
