Att älska att betala skatt.

Här kommer veckans hyllning till den personliga assistansen:

Förra sommaren reste vi runt till släktingar, som många gånger förr. Vi var bland annat hos Mapa. Jag bestämde mig då att jag aldrig igen skulle resa någonstans, någonting, med Melvin men utan assistent. Det blev bara dåligt, för alla. Melvin fick inte den hjälp han förtjänade, behövde.Jag kunde inte föra de samtalen jag önskade för att jag hela tiden behövde lyssna på när jag skulle trycka på vad på hans iPad. Melvin fick vänta på att bli lyft till annan stol för att jag hade bebis sovande i selen och jag fick lämna mitt rosévin i paviljongen för att mot min vilja tillbringa tjugo minuter på toaletten för hans behov. Jag var full av besvärade ”Men måste du…?!”.

I år åkte jag och alla mina tre barn tillbaka till mina föräldrar, men den här gången hade vi med oss en assistent. Och det var fantastiskt! Sommarresan till andra sidan var för alla barnens skull, och min egen, men lite extra ville jag att det skulle bli fint för Melvin. Jag känner mig lite ledsen när jag tänker på att jag tycker att det är lättare att åka utan honom, för det var så, i alla fall tidigare. Jag vill göra bättre. Mer.

Assistenten är en lättsam typ och jag tror att till och med mina assistent-ovana föräldrar tyckte att det kändes helt rätt att han var där. Han tog just så mycket plats som det lämpade sig. Han såg glad ut, var obesvärad. Samarbetade. Han fångade små fiskar med en blå plastspade och grävde ett slott enligt Melvins modell i sanden som luktade gammal fis. Han byggde rymdiga fordon av Lego i timmar. Han gav dem sedan den skjuts de behövde för att vinna tävlingen om vem av bröderna som kunde bygga det längst gående fordonet.

Jag blir glad när jag tänker på allt som Melvin kunde vara under de tre dagarna där.
Han kunde vara tio år.