Blommor och bin.

Mina föräldrar har en stor trädgård. Där växer det intensivt och blommor sträcker sig stolt mot den blåa sommarhimmelen. Där finns alltid mycket som blommar. Insekter surrar, fjärilar dansar. Det prasslar, kluckar, spelar och sjunger. Vatten porlar, doften från rosor vaggar fram i vinden.

Mapas trädgård är som ett litet nöjesfält. Den har små vindlande gångar och det går liksom inte att få en överblick över alltihop. Man kan gå ett varv runt bland gångarna och varje gång hitta något osett.

Mina föräldrars trädgård är tillgänglig. Det är lätt att tänka att en ramp eller gång skulle upplevas vara en handikappanpassning, men så är det inte. Faktum är att alla gångarna runt husen, mellan husen, till paviljongen, över dammen, till garaget… det gör att trädgården blir tillgänglig, för alla. Allt det där träet gör att man kan strosa där i bara nyvakna tår utan att det blir lerigt. Och. Man kan köra där med rullstol och med en tioårings fantasi och upplevelselusta inte riktigt veta vad man kommer att se bakom nästa hörn.

Bilderna. De gör inte riktigt trädgården rättvisa. Några av bilderna är från mobilen eftersom jag bara hade med mig ett objektiv på vår resa och det rymmer inte riktigt allt det grönskande. Gångarna som syns på bilderna är bara en bråkdel. Det är trädäck runt hela föräldrahuset och en sittplats utanför köket och en där solen värmer som tidigast på våren, det går en gång bort till garaget, en ner till gräsmattan, en bort till paviljongen och en över ån till dammen via trädgårdslandet. Det finns två uteplatser och gångar runt hela sommarstugan och därifrån kan man ta sig till dammen, gå runt den, över den, gå till garaget och svänga bort till paviljongen. Och så om igen och andra hållet.