Snabbare än kvick.

Jag är förskräckligt snabb. Då menar jag inte att jag lubbar fort, för med de orden skulle nog inte någon endaste få för sig att beskriva mig. Men jag jag kan göra ett dagsverke på ett par timmar, köra en barnvagn med ena handen, en rullstol med andra hem från skolan, utfodra tre barn, rensa avloppet, laga middagen, sortera förrådet, handla mat på webben och ringa några brådskande telefonsamtal, samtidigt. Eller som igår mellan 13 och 14: affischera på stan, svara på mail, instagramma, hämta ett paket på posten, felanmäla elrullstolen med punktering, ringa arbetsterapeuten och köra bil samt hämta två. Nästan samtidigt.

En bild på ett litet barn i en stor regnjacka, ingetdera har med texten att göra.

Så igår efter det, när två personliga assistenter av de fem flitigaste sa upp sig på samma dag, så var jag inte sen med att boka om schemat, flytta runt pass, fixa tre intervjuer, ordna en löneförhöjning och skriva två trevliga tack-för-den-här-tiden-brev, meddela alla i rekryteringsprocessen som går bort att de går bort och göra en helstekt fläskytterfilé med bönsallad, vika två maskiner tvätt, tömma diskmaskinen, dammsuga golvet och bygga en stor rymdraket i Duplo på samma eftermiddag.

Men sen blir det kanske som nu. Att jag de senaste 40 minutrarna inte fått ihop mer än ett halvdant inlägg och gjort av med en av de två bitarna Fransk Nougat som samsas i samma förpackning.